Analytisk filosofi, kontinental filosofi och thomism: blogginlägg till podden

Vi kommer att regelbundet blogga kring tematiken i podden, detta är det första blogginlägget som relaterar till avsnitt sju av Tro & Förnuft-podden Vem är Gud egentligen?

En skillnad görs ofta mellan analytisk filosofi, å ena sidan, och kontinental filosofi, å den andra. Vari består egentligen denna skillnad?

Kort sagt kan man säga att analytisk filosofi, eller anglosaxisk filosofi, kännetecknas av en närhet till naturvetenskaperna. Här söker man efter de exakta termerna och definitionerna. Begreppsanalys är en viktig del av filosofin i den analytiska tappningen. Även i sin organisering efterliknar ofta analytiska filosofer naturvetenskapen. Man har vetenskapliga publikationer och konferenser, och man jobbar inom ”projekt” med olika frågeställningar.

Kontinental filosofi utmärks, å andra sidan, av närhet till litteraturen. Här betonas brottningen med existentiella problem och frågeställningar. Akademiskt präglas stilen av mer humanistiska traditioner.

I brist på ord på svenska kan man göra en skillnad mellan humanistens ”scholarly work” gentemot naturvetenskapsmannens ”research”. Historisk medvetenhet och litterär kritik är viktiga inslag. (”Kritik” ska här inte förstås som något negativt, utan mer neutralt, ungefär som ”intellektuell reflektion” eller ”utvärdering”.)

Den enskildes brottning med texter och frågeställningar betonas, och man värdesätter snarare längre böcker i ämnen än många små artiklar. Detta är uppdelningen i grova drag. Många menar att den är överspelad, och att den inte gäller idag. Det är dock ofrånkomligen så att, även om inte alla filosofer kan placeras in i endera ”fack”, så är det ofta tydligt vartåt filosofer tenderar.

Analytisk filosofi görs idag alltmer på kontinenten, och ”kontinental” filosofi i den engelsktalande världen. I Nordamerika, exempelvis, brukar dock denna typ av filosofi inte göras på filosofiinstitutioner, utan på exempelvis litteraturvetenskapliga institutioner, och då under namnet ”French theory” (ungefär ”fransk teoribildning”). Och även om de rent geografiska skillnaderna har luckrats upp betydligt så kvarstår ofta en mer ”kulturell” och institutionell skillnad.

David Bentley Hart lutar definitivt åt det kontinentalfilosofiska hållet. Han avger också stark kritik mot mycket analytisk filosofi, framförallt när det gäller reflektionen kring Gud och gudsbegreppet. Om man tittar i de bibliografiska avsnitten i slutet av boken är det dock en annan tradition som är ännu starkare, nämligen thomism.

Beteckningen ”thomism” kommer av filosofen och teologen Thomas av Aquino (1225–1274). Hans filosofiska och teologiska reflektioner innefattade vad som under hans tid var såväl ”traditionella” läror som dåtidens motsvarighet till nya naturvetenskapliga rön. Han är bland annat känd för sin harmoniska syn på gudomliga uppenbarelse och naturlig visdom.

Hans filosofi och teologi har fått renässanser under många olika tidsperioder, och med många olika inriktningar, så det finns många olika ”thomismer”. Den thomism David Bentley Hart ansluter till ligger, som sagt, nära den mer sentida kontinentala filosofiska traditionen. En viktig gestalt för David Bentley Hart inom den kontinentala traditionen, och som han kombinerar sin thomism med, är Martin Heidegger (1889–1976).

Om Heidegger kan man nämna att hans nyligen publicerade dagböcker från 30- och 40-talen (”Svarta häftena”) och den däri klart formulerade anti-semitismen har lett till en stor debatt. Utan att kunna gå in närmre på detta kan man bara konstatera att Heideggers tanke om ”vara-glömska” spelat stor roll inom den kontinentala traditionen.

Tanken är att människan från början haft en ”intuition” om varat, en förundran över att allt omkring oss (och även vi själva, på ett än mer speciellt sätt) är, och att det kännetecknas av att vara, som en akt, men att denna intuition gått förlorad i och med att filosofin stelnat och blivit en begreppslig lek, där ordens ursprungliga betydelser gått förlorade.

Thomister har dock påpekat att man inte alls glömt bort detta under filosofins historia, utan att exempelvis just Thomas av Aquino talar om den yttersta verkligheten som själva varat (’ipsum esse’) och att allt som finns är till genom en delaktighet (’participatio’) i detta vara.

Många fler kristna teologer och filosofer än Thomas av Aquino från historien kan tas som exempel på denna ”hågkomst av varat”, något David Bentley Hart också gör. Hart håller alltså i viss mån med om att något sådant som ”vara-glömska” förekommit i historien, men att detta inte gäller den breda mittfåran av kristen teologi och filosofi, och inte heller de tongivande religionerna och tankesystem i de stora civilisationerna i stort. Hur Hart närmare tänker sig detta kan man läsa om i boken.

Erik Åkerlund

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.