Poddavsnitt 9: mening och mätbarhet

För en dryg vecka sedan kom det nionde avsnittet av Tro & Förnuft-podden. Poddavsnittet är ett samtal med Jonna Bornemark (vars bok Kroppslighetens mystik presenterades av Alva Dahl på Läsarbloggen) som är docent och lektor i filosofi vid Södertörns högskola.

Samtalet kretsar kring Bornemarks analys av vad hon kallar för ”mätbarhetssamhället” – att vi fått ett allt större fokus på det som går att mäta, det vi kan dokumentera att vi har gjort. Detta är ett problem inom offentlig sektor och problemet har accentuerats genom den organisatoriska modell som kallas för New Public Management.

Detta fokus på det mätbara gör något med vår uppmärksamhet och blick. Vi kan bli mindre receptiva för behoven i den konkreta situationen, men som inte nödvändigtvis är dokumenterbart eller reglerat att vi borde göra.

Detta har flera effekter, varav en är det kan bli så att själva verksamheten blir sekundär och dokumentationen blir primär. Istället för att vara ett hjälpmedel för verksamheten blir verksamheten centrerad kring det som dokumenten stadgar; det sker en ”förpappring” av dynamiska verksamheter.

Bornemark närmar sig denna problematik med hjälp av 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus (som gett namn åt Cusanusprojektet) och dennes förståelse av begreppen ”ratio” och ”intellectus”.

Intellectus förstås som en receptivitet för både det specifika, det partikulära i just den här situationen men också som en receptivitet för det högsta, oändliga – Gud.

Ratio är det mer kalkylerande förnuftet som börjar jobba efter att intellectus öppnat tanken för nya verkligheter. Bornemark menar att fokuset på det dokumenterbara och mätbara är ett uttryck för att ”ratio” får en för stor plats i sökandet efter en god verksamhet och ett gott liv.

Det här är intressant för filosofi har, traditionellt sett, att göra med sökandet efter det goda livet. Och frågan om filosofins plats i människans liv är något som vi inleder vårt samtal med.

Lyssna gärna på samtalet!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Filosofisk öppenhet – blogginlägg till poddavsnitt 8

I det åttonde avsnittet av Tro & Förnuft-podden talar vi om förundran som en hållning inför tillvaron, och som filosofins bränsle.

Dikten ”Säg till om jag stör” av Eeva Kilpi är det säkert många som känner till:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Filosofi kräver en receptivitet för tillvaron, menar Joseph Pieper, som gör det möjligt för oss att bli ”disturbed”. 

Bra konst och kultur, som exempelvis film, kan ha den här effekten på oss. De kan ta oss ur vår vardagliga ”förslappade” perception och fördjupa vår blick på tillvaron.
De koncentrerar tillvaron under ett par timmar och vi ser den på ett sätt som vi i vår vardag inte riktigt gör. Erfarenheten är inte sällan att vi både ser något nytt, och samtidigt ändå känner igen det som gestaltas – det väcker så att säga en slumrande medvetenhet.

Det är självklart att vi inte hela tiden kan ha samma medvetna blick på tillvarons djupdimensioner, men det är viktigt att vi inte förlorar förmågan att bli förundrade över och gripna av tillvarons grundfrågor.

En film som tydliggjorde det här på ett intressant sätt är filmen Boyhood. Filmen visar en familj med två barn, Samantha och Mason, och skildrar deras uppväxt. Det intressanta med filmen är att den spelas in under tolv år och det är hela tiden samma skådespelare som spelar Samantha och Mason. De barn vi ser växa upp är alltså också de barn vi ser växa upp.

Detta, i kombination med att det egentligen inte inträffar något av vikt i filmen, låter betraktaren få syn på hur vi kan bara ”leva på” i våra vardagliga liv.

Just att det är samma personer som spelar barnen gör detta tydligt.

Filmen fungerar alltså på ett sätt utifrån en motsatt logik mot hur många andra filmer fungerar: många filmer låter oss under ett par timmar möta livets storhet, och de frågor vi har lättare för att tränga undan i vår vardag. 

Under filmen försöker föräldrarna uppfostra barnen om hur man ”bör bete sig”. Men någon vägledning till livets insida, eller livets ”varför”, finns inte. 

Det är intressant att föräldrarna, när barnen vuxit upp och de lärt dem alla regler om hur man ”bör bete sig” själva börjar ställa frågorna om vad poängen egentligen är med det hela. Att uppfostra barnen har blivit en uppgift som ska lösas. När den uppgiften är utförd gör sig grundfrågorna påminda.

De har lärt barnen ”hur” man beter sig men inte ”för vad” vi lever. 

Den här filmens tematik kan sägas ligga ganska nära vad Pieper menar med förmågan att låta sig bli störd av de filosofiska frågorna.

För Pieper är det framförallt tendensen att göra allt till arbete, att underkasta allt den instrumentella rationaliteten, som hindrar den här öppenheten för tillvarons djupare dimensioner. 

Men man kan också tänka sig andra förhållningssätt som hindrar den här filosofiska öppenheten. En sådan kan vara det ständiga flödet av milt underhållande distraktioner. 

En annan, gestaltad i en underbar sketch i Monty Pythons film The Meaning of Life, är den sociala konventionen. I denna sketch är det några par som har middag och döden – liemannen – kommer på besök. Men paren är, så att säga, mördande trevliga, och har inte förmågan att bli störda av att döden har kommit på besök. Istället blir han en pikant detalj som piggar upp. (Tills de till slut dör.)

Men jag tror att det ständiga utbudet av distraktioner är ett av de större hoten mot en filosofisk öppenhet idag.

Ibland har jag sett filmer på Youtube med personer som går med sina telefoner och nästan blir påkörda av bussar och bilar. En del av dem fortsätter bara att gå som om ingenting har hänt.  De har inte förmågan att bli störda.

Om man helt tappar den förmågan är det något djupt mänskligt som går förlorat. Det är kanske en försvarsmekanism, en försvarsmekanism som Freud inte har identifierat, som får oss att förslappa vår perception för dessa grundfrågor?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Filosofi och förundran – blogginlägg till poddavsnitt 8

I det åttonde avsnittet av Tro & Förnuft-podden talar vi om förundran som en hållning inför tillvaron, och som filosofins bränsle.

I förundran kan man säga att jag är uppmärksam på ett receptivt sätt. Något talar till mig och jag lyssnar. Men det är inte en apati, det är en aktiv mottaglighet – paktivitet kallar Jonna Bornemark denna typ av uppmärksamhet. Ordet är sammansatt av orden passivitet och aktivitet.

På många sätt är denna uppmärksamhet en förhöjd koncentration, men den är samtidigt vilsam. Joseph Pieper, vars bok Leisure – the Basis of Culture som vi har läst till detta avsnitt, kallar denna uppmärksamhet för intellectus och kontrasterar den gentemot ratio – den beräknande uppmärksamheten. 

Pieper skrev sin bok på 50-talet i Tyskland och uppfattade då att västeuropa höll på att göra om hela tillvaron till arbete. Detta var förståeligt på  många sätt: världen låg i ruiner.

Men Pieper menade att detta förändrade människors förhållningssätt till tillvaron, den blev en utpräglat instrumentell attityd. 

Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med filosofisk verksamhet, menar Pieper. Pieper tänker sig nämligen att filosofin i slutändan är mer att likna vid kontemplation än vid beräkningar. 

Pieper menar att genom Immanuel Kant kom man att se filosofisk reflektion enbart som ett hårt arbete. Men Pieper menar att filosofin ligger närmare konstformer som poesi, och aktiviteter som tillbedjan, än vad det ligger ett rent kalkylerande förnuft. 

Den andra boken vi läst heter Språk och uppmärksamhet och är skriven av den norske litteraturvetaren Toril Moi. Boken kommer på svenska i december (i översättning av Alva Dahl). Även Moi reflekterar över uppmärksamhetens natur och vikten av en etisk sensibilitet. 

Moi menar att vår kultur har tappat denna sensibilitet genom två, ytligt sett, motsatta tankeströmningar: positivism och postmodernism. Positivisterna ser det som att äkta kunskap är helt opåverkad av subjektet och enbart gäller tillvarons empiriska dimensioner. Postmodernisterna håller med om att den äkta kunskapen skulle vara obesudlad av subjektet, men erkänner sedan sorgset (eller glatt) att det inte finns någon sådan kunskap.

Moi gör en motsatt tolkning: all kunskap är med nödvändighet via subjektet, men det betyder inte att man kan reducera kunskap till enbart uttryck för subjektets perspektiv.

Subjektet står i en relation med sin omvärld, och till skillnad från positivisten så menar Moi att denna omvärld också har etiska dimensioner.

Om vi inte uppövar en kärleksfull och rättfärdig blick – en etisk sensibilitet – så riskerar vi att förhålla oss till omvärlden och andra människor enbart som medel för våra mål och inte som mål i sig själva. 

Dessa båda böcker ligger alltså till grund för vårt samtal. En aspekt vi kommer att ta upp i något framtida blogginlägg är om det är vår ständiga tillgång till förströelse som hotar vår ”filosofiska öppenhet” idag, snarare än betoningen på arbete?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kosmos och människans själv-transcendens – blogginlägg till podden

Detta blogginlägg hör till avsnitt sju av Tro och förnuft-podden, där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss

I boken kritiserar Hart naturalism, ur olika synvinklar. 

Naturalismen innehåller två typer av anspråk:

a) naturen är det enda som existerar 
b) ett anspråk om hurdan den natur är som är det enda som existerar.

Det senare har att göra med naturens karaktär. Mycket i Harts kritik är inriktad på det första påståendet, men det finns en hel del kritik också mot innehållet i vissa naturalistiska svar på frågan hurdan naturen är.

Den vanligaste formen av naturalism är reduktiv naturalism, som gör gällande att allt som finns är reducerbart till materiens minsta byggstenar. 

En annan ståndpunkt är emergensnaturalism, som innebär att det i naturen återkommande bildas nya typer av ting. Mottot för emergensnaturalismen är att helheten är mer än summan av sina beståndsdelar. Det finns helheter som inte kan ”ontologiskt reduceras” till sina beståndsdelar.

En som företrädde denna position var vetenskapsfilosofen Karl Popper som i föreläsningen Natural Selection and the Emergence of Mind på ett koncist sätt uttryckte denna världsbild:

I think that science suggests to us (tentatively of course) a picture of a universe that is inventive5 or even creative; of a universe in which new things emerge on new levels.

There is, on the first level, the theory of the emergence of heavy atomic nuclei in the centre of big stars, and, on a higher level, the evidence for the emergence somewhere in space of organic molecules.

On the next level, there is the emergence of life. Even if the origin of life should one day become reproducible in the laboratory, life creates something that is utterly new in the universe: the peculiar activity of organisms; especially the often purposeful actions of animals; and animal problem solving. All organisms are constant problem solvers; even though they are not conscious of most of the problems they are trying to solve.

On the next level, the great step is the emergence of conscious states. With the distinction between conscious states and unconscious states, again something utterly new and of the greatest importance enters the universe. It is a new world: the world of conscious experience.

On the next level, this is followed by the emergence of the products of the human mind, such as the works of art; and also the works of science; especially scientific theories.

I think that scientists, however skeptical, are bound to admit that the universe, or nature, or whatever we may call it, is creative. For it has produced creative men: it has produced Shakespeare and Michelangelo and Mozart, and thus indirectly their works.

(Not 5 refererar till: Cp. K. G. Denbigh, The Inventive Universe (London: Hutchinson, 1975).)

En intressant sak med denna syn på universum är att den har ingen logisk relation till anspråket att naturen är det enda som existerar. Det är endast ett anspråk om hurdan naturen är. Och denna förståelse av naturen går väldigt väl ihop med tanken att universum är skapad av Gud.

Det finns många teister som har denna syn på universum och dess kreativitet. Gud har skapat ett kreativt universum!

Men många naturalister har svårt för denna syn, denna tanke på genuin emergens. Dessa är de reduktiva naturalisterna, som troligtvis utgör majoriteten av dagens naturalister.

Men det finns stora problem med den reduktiva naturalismen. Karl Popper säger i mastodontverket The Self and Its Brain som han skrev tillsammans med nobelpristagaren i medicin, John Eccles  – som var teist, för övrigt – att om allt som finns i världen är reducerbart till fysikalisk interaktion så finns det inget genuint mänskligt tänkande – och därför inte heller någon naturvetenskap:

If physical determinism is true, then that is the end of all discussion or argument; everything is finished. There is no philosophy. All human persons are caught up in this inexorable web of circumstances and cannot break out of it. 

Det hjälper inte om man kompletterar tanken på determinism med kvantmekanikens indeterminism, för slump och lagbundenhet skapar inte i sig rationalitet.

Det är denna typ av reduktiv naturalism som Hart kritiserar i ett av kapitlen, där han går igenom sex aspekter av vår medvetenhet som inte går att förklara eller ”lokalisera” som man säger ibland, i en reduktionsnaturalistisk världsbild.

Några av dem tänkte jag kort redogöra för här (den intresserade hänvisas till Harts bok!).

Qualia eller ”den kvalitativa upplevelsen av att vara medveten”.

Man brukar, efter Thomas Nagel, tala om att det finns ”något det är som” att vara en medveten varelse. ”There is something it is like” att vara en fladdermus, eller en människa. 

Vår medvetenhet har en ”fenomenell karaktär”. Det är svårt att ge en definition i ett tredjepersons-perspektiv på denna upplevelse och det ligger i sakens natur. Det går inte, tror jag, att definiera medvetenhet. 

Däremot går det att göra en medveten person mer medveten om sin medvetenhet och sin upplevelse av medvetenhet. Det sker egentligen alltid när vi hör någon tala inkännande och klarsynt om någon form av upplevelse, hur det är att ha en våt strumpa i skon, eller vad som helst.

Häromdagen skickade en vän mig en länk till sidan  ”The dictionary of strange sorrows.”

På sidan finns beskrivningar av upplevelser av sorg som inte är så omedelbart lätt att beskriva som en del typer av mer konkret sorg. En av dem är ”onism”:

Onism 
n
. the frustration of being stuck in just one body, that inhabits only one place at a time, which is like standing in front of the departures screen at an airport, flickering over with strange place names like other people’s passwords, each representing one more thing you’ll never get to see before you die—and all because, as the arrow on the map helpfully points out, you are here.

 

Poängen med att ta upp det i det här sammanhanget är bland annat att det visar på att människans medvetenhet är komplex, nyansrik och subtil.

Det här är en subtil form av sorg, en subtil medvetenhet. En annan författare talade om ”andlig nostalgi” som man kan känna till en religiös livsform som man i och för sig inte vill dela, men ändå kan känna en saknad till.

Dels var det en sak som hakade i mig i youtubebeskrivningen av onism: 

”all the questions you wrongly assume are unanswerable”.

Det mesta i filmen om onism handlar om resande. Jag tycker att filosofi kan liknas vid resande, på många sätt. Det är att ta sin belägenhet i kosmos på allvar!

Och inte tillåta att monstren (som man förr ritade på kartorna och som enligt youtubefilmen tenderade att legitimera ett undvikande förhållningssätt till de platserna) och som i filosofins fall kan översättas med svårigheten eller komplexiteten eller de existentiella utmaningarna – skrämmer en så att man undviker det filosofiska, existentiella sökandet.

Det tänker jag mig att resandet har gemensamt med filosofin: båda kan bli ett existentiellt resande. Men det kräver att det inte enbart är ett konsumistiskt turistande. Det kräver en viss öppenhet och sårbarhet – och förutsättningslöshet.

Ett turistande kan även filosofin bli: filosofin är då inte på existentiellt allvar, utan en intellektuellt stimulerande lek och vi tittar på olika filosofer, som om vi tittade på olika montrar på ett museum.

Verklig filosofi är deltagande, att själv gå i dialog med filosofins frågor. Det är lite som skillnaden mellan att titta på barn som lekar och att själv leka med dem.

Men dessutom visar den hur vår ”medvetenhet” är formad av det man kallar för ”intentionalitet” eller meningsinriktning. Och det är det andra problemet med vår medvetenhet, för reduktiv naturalism, som Hart tar upp.

Att vi i vår tanke kan tänka om, eller på, olika saker är ett uttryck för att vår medvetenhet har en ”intentional” karaktär. Intentionalitet kommer från latinets ”intendere” som betyder att ”rikta sig emot” eller ”sträcka sig emot”.

Men denna inriktning är inte spatial utan ett menings-fyllt riktande. ”Vad betyder det? Varför då? Vad är meningen med livet?”

Att inte låta monstren på kartan sätta stopp för ens inre intentionalitet, är att filosofera.

Men poängen som Hart gör är att dessa två aspekter: den kvalitativa och den intentionala karaktären hos vår medvetenhet, inte kan begripliggöras inom en reduktiv naturalism, där det bara finns en mikro-makro-relation mellan materiens minsta beståndsdelar och allt annat. 

Helheten är mer än summan av sina delar. Helheten kan ha kvalitativt sett nya egenskaper, som vår medvetenhet som har en intentional karaktär. 

Men intentionalitet formar också kvaliteten på vår medvetenhet. Därför talar man ibland idag i filosofin om ”kognitiv fenomenologi” – vilket är ett argument emot de filosofer som förvisso håller med om att qualia – medvetenhetens kvalitativa karaktär – inte kan reduceras, men att intentionala tillstånd kan det. 

Det finns något det är som, att hoppas att Donald Trump inte ska bli president eller tro att han är det. Detta är båda aspekter av vår intentionalitet, vår förmåga att ha en kunskap om och en ”kognitivt medveten” relation till omvärlden.

Problemet för den reduktiva naturalismen är att allt bara är uppbyggt av små beståndsdelar och att det finns aggregeringar men inte nya, organiska, helheter.

Då får vi förstås också problem med medvetenhetens kausala kraft. Vad innebär det att vi kan agera utifrån vår kunskap (ett fenomen som i sig inte har någon motsvarighet på mikrofysikalisk nivå)?

Slutligen säger fenomenet ”onism” något om karaktären på människans intentionalitet: den har en vidare och djupare inriktning än vad vi som begränsade varelser riktigt kan tillgodose. Det är det som är sorgens upphov.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan talade om ”det obegränsade frågandet”. Det hör till människans natur att hennes intentionalitet är principiellt öppen och oändlig – om inte hon själv sätter ett godtyckligt stopp för det. (Låter monstren bestämma.) Samtidigt är hennes kapacitet ändlig.

Det innebär att om denna längtan skall bli tillgodosedd så måste människan förvandlas – bli delvis en annan varelse än den hon är. Och det menar Lonergan slutligen kommer att ske. Lonergan säger att människan har en ”vertikal” och inte bara en ”horisontell” inriktning.

En horisontell inriktning har vi när vi söker saker som ligger inom vår kapacitet att tillgodogöra oss – mot sömn, mat och så vidare.

En vertikal finalitet är däremot själv-transcenderande: den kräver att vi överskrider oss själva. Detta har vi dels i vårt sökande efter genuin vänskap: det kräver att vi är öppna för en förening där vi överskrider oss själva.

Sådan menar Lonergan att vår intentionalitet är: själv-transcenderande.

Intressant nog kan man säga att kosmos redan har uppvisat en sådan ”vertikal finalitet” om Popper (och Eccles och Lonergan, och alla andra som förespråkar emergens) har rätt. 

Människans vertikala finalitet som kommer till uttryck i hennes medvetenhet som ett obegränsat frågande och sökande är en del av universums vertikala – själv-transcenderande – karaktär och finalitet. Denna finalitet är inte deterministisk. Lonergan beskriver den som en ”indeterminate, but upward-directed, thrust”. 

Det finns ett slags mönster i världsprocessen, men detta är inte en ständigt uppåtgående rörelse, utan en mer komplex dynamik som dock har vissa tendenser mot större komplexitet – ting som är större än summan av sina delar.

För Hart (och Lonergan) har människans obegränsade intentionalitet sitt naturliga slutmål i Guds oändlighet. Men detta slutmål är inte ett slut, i betydelsen avslutning. Det är mer likt ett möte, än ett avsked.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer