Filosofi och förundran – blogginlägg till poddavsnitt 8

I det åttonde avsnittet av Tro & Förnuft-podden talar vi om förundran som en hållning inför tillvaron, och som filosofins bränsle.

I förundran kan man säga att jag är uppmärksam på ett receptivt sätt. Något talar till mig och jag lyssnar. Men det är inte en apati, det är en aktiv mottaglighet – paktivitet kallar Jonna Bornemark denna typ av uppmärksamhet. Ordet är sammansatt av orden passivitet och aktivitet.

På många sätt är denna uppmärksamhet en förhöjd koncentration, men den är samtidigt vilsam. Joseph Pieper, vars bok Leisure – the Basis of Culture som vi har läst till detta avsnitt, kallar denna uppmärksamhet för intellectus och kontrasterar den gentemot ratio – den beräknande uppmärksamheten. 

Pieper skrev sin bok på 50-talet i Tyskland och uppfattade då att västeuropa höll på att göra om hela tillvaron till arbete. Detta var förståeligt på  många sätt: världen låg i ruiner.

Men Pieper menade att detta förändrade människors förhållningssätt till tillvaron, den blev en utpräglat instrumentell attityd. 

Ett sådant förhållningssätt är inte förenligt med filosofisk verksamhet, menar Pieper. Pieper tänker sig nämligen att filosofin i slutändan är mer att likna vid kontemplation än vid beräkningar. 

Pieper menar att genom Immanuel Kant kom man att se filosofisk reflektion enbart som ett hårt arbete. Men Pieper menar att filosofin ligger närmare konstformer som poesi, och aktiviteter som tillbedjan, än vad det ligger ett rent kalkylerande förnuft. 

Den andra boken vi läst heter Språk och uppmärksamhet och är skriven av den norske litteraturvetaren Toril Moi. Boken kommer på svenska i december (i översättning av Alva Dahl). Även Moi reflekterar över uppmärksamhetens natur och vikten av en etisk sensibilitet. 

Moi menar att vår kultur har tappat denna sensibilitet genom två, ytligt sett, motsatta tankeströmningar: positivism och postmodernism. Positivisterna ser det som att äkta kunskap är helt opåverkad av subjektet och enbart gäller tillvarons empiriska dimensioner. Postmodernisterna håller med om att den äkta kunskapen skulle vara obesudlad av subjektet, men erkänner sedan sorgset (eller glatt) att det inte finns någon sådan kunskap.

Moi gör en motsatt tolkning: all kunskap är med nödvändighet via subjektet, men det betyder inte att man kan reducera kunskap till enbart uttryck för subjektets perspektiv.

Subjektet står i en relation med sin omvärld, och till skillnad från positivisten så menar Moi att denna omvärld också har etiska dimensioner.

Om vi inte uppövar en kärleksfull och rättfärdig blick – en etisk sensibilitet – så riskerar vi att förhålla oss till omvärlden och andra människor enbart som medel för våra mål och inte som mål i sig själva. 

Dessa båda böcker ligger alltså till grund för vårt samtal. En aspekt vi kommer att ta upp i något framtida blogginlägg är om det är vår ständiga tillgång till förströelse som hotar vår ”filosofiska öppenhet” idag, snarare än betoningen på arbete?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.