Filosofisk öppenhet – blogginlägg till poddavsnitt 8

I det åttonde avsnittet av Tro & Förnuft-podden talar vi om förundran som en hållning inför tillvaron, och som filosofins bränsle.

Dikten ”Säg till om jag stör” av Eeva Kilpi är det säkert många som känner till:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Filosofi kräver en receptivitet för tillvaron, menar Joseph Pieper, som gör det möjligt för oss att bli ”disturbed”. 

Bra konst och kultur, som exempelvis film, kan ha den här effekten på oss. De kan ta oss ur vår vardagliga ”förslappade” perception och fördjupa vår blick på tillvaron.
De koncentrerar tillvaron under ett par timmar och vi ser den på ett sätt som vi i vår vardag inte riktigt gör. Erfarenheten är inte sällan att vi både ser något nytt, och samtidigt ändå känner igen det som gestaltas – det väcker så att säga en slumrande medvetenhet.

Det är självklart att vi inte hela tiden kan ha samma medvetna blick på tillvarons djupdimensioner, men det är viktigt att vi inte förlorar förmågan att bli förundrade över och gripna av tillvarons grundfrågor.

En film som tydliggjorde det här på ett intressant sätt är filmen Boyhood. Filmen visar en familj med två barn, Samantha och Mason, och skildrar deras uppväxt. Det intressanta med filmen är att den spelas in under tolv år och det är hela tiden samma skådespelare som spelar Samantha och Mason. De barn vi ser växa upp är alltså också de barn vi ser växa upp.

Detta, i kombination med att det egentligen inte inträffar något av vikt i filmen, låter betraktaren få syn på hur vi kan bara ”leva på” i våra vardagliga liv.

Just att det är samma personer som spelar barnen gör detta tydligt.

Filmen fungerar alltså på ett sätt utifrån en motsatt logik mot hur många andra filmer fungerar: många filmer låter oss under ett par timmar möta livets storhet, och de frågor vi har lättare för att tränga undan i vår vardag. 

Under filmen försöker föräldrarna uppfostra barnen om hur man ”bör bete sig”. Men någon vägledning till livets insida, eller livets ”varför”, finns inte. 

Det är intressant att föräldrarna, när barnen vuxit upp och de lärt dem alla regler om hur man ”bör bete sig” själva börjar ställa frågorna om vad poängen egentligen är med det hela. Att uppfostra barnen har blivit en uppgift som ska lösas. När den uppgiften är utförd gör sig grundfrågorna påminda.

De har lärt barnen ”hur” man beter sig men inte ”för vad” vi lever. 

Den här filmens tematik kan sägas ligga ganska nära vad Pieper menar med förmågan att låta sig bli störd av de filosofiska frågorna.

För Pieper är det framförallt tendensen att göra allt till arbete, att underkasta allt den instrumentella rationaliteten, som hindrar den här öppenheten för tillvarons djupare dimensioner. 

Men man kan också tänka sig andra förhållningssätt som hindrar den här filosofiska öppenheten. En sådan kan vara det ständiga flödet av milt underhållande distraktioner. 

En annan, gestaltad i en underbar sketch i Monty Pythons film The Meaning of Life, är den sociala konventionen. I denna sketch är det några par som har middag och döden – liemannen – kommer på besök. Men paren är, så att säga, mördande trevliga, och har inte förmågan att bli störda av att döden har kommit på besök. Istället blir han en pikant detalj som piggar upp. (Tills de till slut dör.)

Men jag tror att det ständiga utbudet av distraktioner är ett av de större hoten mot en filosofisk öppenhet idag.

Ibland har jag sett filmer på Youtube med personer som går med sina telefoner och nästan blir påkörda av bussar och bilar. En del av dem fortsätter bara att gå som om ingenting har hänt.  De har inte förmågan att bli störda.

Om man helt tappar den förmågan är det något djupt mänskligt som går förlorat. Det är kanske en försvarsmekanism, en försvarsmekanism som Freud inte har identifierat, som får oss att förslappa vår perception för dessa grundfrågor?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.