Kan vetenskapen förklara religion?

Är människor beredda att tro på vad som helst? Nej, inte om man får tro den kognitionsvetenskapliga forskningen. Enligt denna sätter nämligen medvetandet gränser för vilka trosföreställningar vi omfattar. En del av denna forskning är inriktad på religiösa trosföreställningar, och fältet anses vara en av de intressantaste inriktningarna inom religionsforskningen för närvarande. Inom den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen (KVR) studerar man religiösa begrepp, trosföreställningar, erfarenheter och beteenden med utgångspunkt i det mänskliga medvetandets tankeprocesser, och man har funnit intressanta universella likheter: i alla kända kulturer tycks människor ha en benägenhet att tro på och förhålla sig till någon form av övernaturliga eller övermänskliga aktörer (gudar, förfäders andar, djinner, spöken etc.). En förklaring till detta kan vara att vi är överkänsliga för att upptäcka agens, alltså någon form av medvetande med vilja och förmåga att påverka oss; och en teori är att våra föreställningar om gudar och andra övernaturliga aktörer är en konsekvens av denna överkänslighet och att de därför bör betraktas som rena inbillningar. De kognitiva mekanismer med vars hjälp vi bildar gudstro och andra religiösa föreställningar är således inte att lita på, åtminstone inte i religiösa sammanhang, tycks vara en slutsats som KVR-forskningen leder till.

Med anledning av de ateistiska slutsatser som tycks följa av den empiriska forskningen har det också uppstått en intressant filosofisk och teologisk diskussion. Många menar nämligen att dessa slutsatser är förhastade. Att vi tycks vara utrustade med kognitiva mekanismer som gör det möjligt för oss att upptäcka gudomlig agens, kan tvärtom utgöra ett skäl att anse religiösa trosföreställningar rationellt berättigade att omfatta. Det skulle till och med kunna vara så att KVR identifierat den sensus divinitatis, alltså en benägenhet att söka och finna Gud, som man redan på teologiska grunder antagit att Gud försett människan med. De kognitiva mekanismer som genererar religiös tro skulle alltså inte vara så otillförlitliga.

De livsåskådningsmässiga slutsatser man kan dra av dessa forskningsresultat, givet att de är hållbara, är således långtifrån självklara. Sammanfattningsvis kan åtminstone två olika positioner urskiljas: 1) den som innebär att KVR undergräver det rationella i att hålla religiösa trosföreställningar för sanna, eftersom dessa antas vara genererade av opålitliga kognitiva mekanismer, såsom vår ”aktörsupptäckaröverkänslighet”; och 2) den som innebär att KVR snarare understödjer religiösa trosföreställningar, eller åtminstone inte gör det irrationellt att omfatta sådana, då det finns skäl att tro att de bakomliggande kognitiva mekanismerna är tillförlitliga med avseende på sanning.

Diskussionen som under de senaste tiotal åren förts om de filosofiska och teologiska förutsättningarna för och konsekvenserna av KVR, är således livlig och mångfacetterad. Någon längre översikt över debatten har dock inte presenterats förrän nyligen med religionsforskaren James W. Jones’ översikt Can Science Explain Religion? The Cognitive Science Debate (Oxford University Press, 2016).

Jones välkomnar forskningen som sådan eftersom den har mycket att lära oss om den mänskliga naturen och religiös tro. Det han är kritisk mot och det som också är föremål för diskussionen i boken är de forskare inom KVR som han menar använder forskningsresultaten som argument mot religion. Han menar att sådana resonemang ytterst vilar på, enligt honom ohållbara, metafysiska grundantaganden av naturalistisk art, men att dessa sällan redovisas. Dessa antaganden är 1) en reduktionistisk verklighetsuppfattning, alltså uppfattningen att allt som existerar är reducerbart till materia och fysiologiska processer, 2) en positivistisk kunskapsteori, uppfattningen att det enda sättet att få kunskap om verkligheten är genom naturvetenskapen, samt 3) en neodarwinistisk uppfattning enligt vilken allt mänskligt beteende ytterst kan förklaras genom hänvisning till evolutionsbiologiska mekanismer.

Boken är en välkommen, förhållandevis lättläst presentation av forskningen och av hur några av dess utövare resonerar om religiösa trosföreställningars rationalitet. Den kritiska granskning som görs av de ibland väl förenklade religionsförklaringarna, är motiverad och lätt att följa. Ett problem med boken är att den är alltför ensidigt inriktad på just de forskare Jones menar använder forskningen som argument mot religion och religiös tro. Han uppmärksammar knappast den kritik som redan riktats mot dessa tolkningar och den diskussion som förts av filosofer och teologer. Inte heller tar han i någon högre utsträckning upp det faktum att resultaten inom KVR också används för att försvara religiös tro, och att det förs en livlig debatt om detta. Kelly Clark och Justin Barrett har t.ex. skrivit en hel del för att påvisa KVRs förenlighet med religiös tro vilket uppmärksammats stort i den akademiska diskussionen, men detta nämner inte Jones. Därmed kan boken knappast betraktas som en översikt över debatten.

Ett annat problem är att Jones inte tycks ta på allvar de utmaningar för religiös tro KVR potentiellt faktiskt har. Förklaringar av vad som orsakar sådan avfärdas genomgående som ett genetiskt felslut, d.v.s. att man från hur en trosföreställning uppstår felaktigt drar slutsatser om huruvida den är rationell att hålla för sann. Alla orsaksförklaringar kan dock inte avfärdas på det sättet. Om det t.ex. skulle visa sig att religiös tro genereras av otillförlitliga kognitiva mekanismer, alltså mekanismer som har en tendens att i hög grad orsaka falska föreställningar, har den troende onekligen ett kraftfullt argument att bemöta. Hen måste antingen visa att detta är felaktigt: den religiösa tron har inte uppkommit på det sättet eller de kognitiva mekanismerna är i själva verket inte otillförlitliga. Eller också måste hen försöka formulera andra argument för sin gudstro.

En annan utmaning är om det skulle vara möjligt att ge uttömmande förklaringar av religiösa fenomen och religiös tro på ett sätt som inte förutsätter existensen av en religiös verklighet. Detta visar inte att religiös tro är falsk, men den troende har ändå berövats ett argument, nämligen att hens religiösa tro eller upplevelse inte går att förklara på något annat sätt än genom Guds existens eller existensen av en religiös verklighet. Jag menar inte att dessa problem är olösliga, men de utgör uppenbarligen utmaningar som bör beaktas, åtminstone av den som gör anspråk på att vara rationell.

Den diskussion som förts och förs om vilka livsåskådningsmässiga slutsatser som är rimliga att dra utifrån forskningen inom KVR är således betydligt mer dynamisk och mångfasetterad än vad som framgår av Jones’ bok även om denna är ett välkommet bidrag till debatten.

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.