Kunskapsteori och ontologi: Lawrence Krauss och ett Universum som uppstår ur ”ingenting”.

pe07xgmEmpirism i betydelsen att vår kunskap börjar i erfarenheten är en gammal uppfattning som både Aristoteles (384-322 f. Kr) och Thomas av Aquino (1225-1274) anslöt sig till.

Empirism i betydelsen att kunskap är att likställa vid en sinnesperception är en senare uppfattning och har sin mest utpräglade utformning hos positivister som menade att kunskapen ytterst byggs upp av enkla sinnesintryck som uttrycks i ”observationssatser”.

Det finns här en strukturlikhet mellan empirism i den moderna meningen och den klassiska meningen med det teologiska begreppet ”heresi” i det att den låter en del (av kunskapen) bli ”det hela”:

Heretics are one-eyed, they lack the “vision thing”: failing to see the bigger picture, they take the part for the whole.

I följande inlägg försöker jag reflektera över hur likställandet av kunskap med sinnesintryck leder till en lång rad problematiska ståndpunkter, varav Lawrence Krauss påstående att fysiken visar att ”Universum uppkommit ur ingenting” är ett särskilt problematiskt och tydligt exempel. Problemet är att fysiken studerar inte ”ingenting” och det Lawrence Krauss menar ska förklara Universums uppkomst är inte ”ingenting” även om man om man definierar verkligheten som det som kan bli föremål för sinneserfarenheter kan förledas att tro det.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan påpekade att många filosofiska missförstånd beror på en felaktig uppfattning om vad ”kunskap” är. I den västerländska idéhistorien har man sedan den moderna empirismens genombrott haft en tendens att se kunskap som i grunden en form av sinnesperception – ”taking a look” som Lonergan säger.

Men ren sinnesperception utan intellektuell förståelse av vad det är man erfar kan aldrig utgöra kunskap, enligt Lonergan. Sinnesperception kan vara en nödvändig del av kunskapen men den är aldrig tillräcklig för att ge oss kunskap:

an act of ocular vision may be perfect as ocular vision; yet if it occurs without any accompanying glimmer of understanding, it is mere gaping; and mere gaping, so far from being the beau ideal of human knowing, is just stupidity

som Lonergan säger.

Hur får vi då kunskap, om inte genom enbart sinnesintryck?

Ja kunskap, enligt Lonergan, nås av en förening av flera olika typer av mentala akter: erfarenhet, förståelse, kritisk utvärdering av vår förståelse. Vi är ”empiriskt medvetna” då vi ser, hör, luktar, känner – eller märker av en oro i vårt psykiska liv – vi är ”intelligent medvetna” när vi ställer frågor kring vad det är vi ”ser, hör, luktar, känner” – eller vad vår oro i vårt psykiska liv står för – och vi är ”kritiskt rationellt” medvetna när vi ställer kritiska frågor till vår förståelse.

Den paradigmatiska kunskapsakten är därför för Lonergan förståelseakten – aha-upplevelsen (som Ingrid Malm Lindberg refererade till i sitt tidigare inlägg) – snarare än sinnesintrycket.

Att leva i en värld som begränsar sig till det man har en empirisk medvetenhet om kallar Lonergan för att leva i ”the world of immediacy”. Detta är den värld som små barn lever i, det vill säga, den värld som de har omedelbar tillgång till via sina sinnen.

Det är därför barn relaterar till sin omvärld genom att känna på och smaka på nästan allt som kommer i deras väg.

Så småningom uppstår dock en förståelse för att världen och objekten i den inte upphör för att jag inte ser dem eller har empirisk kontakt med dem. Det kallas för ”objektspermanens” och gör det också lättare för barn att skiljas från sina föräldrar: mamma och pappa finns kvar fast jag inte ser dem.

Samtidigt börjar man mer och mer förstå sina sinnesintryck: det där är en lampa, det där är en människa, det där är en hund.

Då börjar man komma in i den värld som Lonergan kallar för ”the world mediated by meaning”. Det viktiga här är att ”the world mediated by meaning” är inte ett steg ifrån den verkliga världen, som skulle då vara enbart det som är tillgängligt för sinnesintryck. Snarare är det så att genom vår intellektuella förståelse får vi en rikare tillgång till den verklighet vi enbart hade tillgång till via våra omedelbara sinnesintryck.

Det som har skett är att vårt kognitiva liv har genomgått vad Lonergan kallar för en ”sublation” – vårt kognitiva liv har transformerats genom att det har kompletterats med ytterligare en dimension:

What sublates goes beyond what is sublated, introduces something new and distinct, puts everything on a new basis, yet so far from interfering with the sublated or destroying it, on the contrary needs it, includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context. (Method in Theology s. 272)

För Lonergan förhåller sig en vetenskaplig teori till observationer som den integrerar i ett övergripande förklarande schema på ett sådant ”sublerande” sätt: teorin ”needs it [observationerna], includes it, preserves all its proper features and properties, and carries them forward to a fuller realization within a richer context”.

I en intressant artikel i Theological Studies använder Neil Ormerod Bernard Lonergans kunskapsteori för att kritiskt analysera Lawrence Krauss anspråk om att den moderna fysiken nu visar att Universum har skapats från ingenting. Detta anspråk beskrivs av Fri Tanke förlag – som tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademin arrangerade en föreläsning med Krauss om detta – på följande vis:

Idag har spännande nya vetenskapliga framsteg gett oss en inblick i detta kosmologiska mysterium: inte nog att någonting kan komma ur ingenting, någonting kommer alltid ur ingenting.

Problemet är att ”ingenting” i Krauss förståelse är inte ”ingenting” i den filosofiska meningen, utan enbart om man definierar ”verkligheten” som det som kan bli föremål för sinnesperception. Det är ”empty space” – som inte innehåller fysiska objekt. Som Ormerod konstaterar:

As he often repeats, nothing means “empty space.” (…) He explains: “By nothing I do not mean nothing, but rather nothing — in this case, the nothingness we normally call empty space.” (…)

We can witness here a basic confusion operating in Krauss’s conception of “nothing.” For Krauss, “nothing” is not defined as the absence of existence or being, but as the emptiness of space and time. At the same time, however, he acknowledges that space “exists.”

The ontological status of space is thus confused for Krauss. On the one hand, existence (being “something”) occurs within space; on the other hand, space exists.

Because space is actually never empty, even “nothing is something.” Krauss is in a metaphysical muddle, but he seems completely unaware of the fact.

Poängen är att om man definierar verkligheten som det som kan bli föremål för sinnesperception – fysiska objekt i någon mening – så kan man kanske hävda att ”empty space” är ”ingenting”.

Men samtidigt är ”empty space” verkligt existerande, för Krauss, och detta ”empty space” ska fylla en kausal roll i hans kosmologi vilket innebär att han (omärkligt för honom själv) blandar en empiristisk och en icke-empiristisk kunskapsteori vilket tillåter honom att både ha kakan och äta upp den: säga att allt som finns uppkommer ur något som är ingenting (i alla fall om man definierar verkligheten som det som kan bli föremål för sinnesperception), men som ändå finns.

I slutändan blir det så att Krauss menar att universum uppkommit ur någonting vars existens inte kan erfaras (som partiklar, energifält och så vidare) men som existerar vilket borde få honom att lämna sin förståelse av att verkligheten är begränsad till det som kan bli föremål för sinnesperception. Den typ av kunskap som begränsar sig till det som kan erfaras kallar Lonergan ibland för ”animal knowing” och skiljer detta från ”fully human knowing” som kan bejaka också det som inte kan erfaras, men som kan förstås och affirmeras som förklaring till det som kan erfaras.

Our “animal” knowing identifies “reality” as an “already-out-there-now” of things, particles, fields, and so on, “in” space and time. Our genuine fully human knowing, on the other hand, knows that space exists because it is intelligent and reasonable to affirm its reality.

Detta är ju också vad Krauss gör: han bejakar existensen av ”empty space” och erkänner också att det inte är ”ingenting” men däremot kanske man kan säga att det är ”inget ting” utan det som tingen existerar i.

Ormerods analys är att man genom att definiera verkligheten som det som kan bli föremål för sinnesperception får en felaktig metafysik. På ett liknande sätt hamnar Tim Maudlin, påpekar Ormerod, i Oxford Handbook of Metaphysics i en viss metafysik genom att oproblematiskt anta att verkligheten är det som är möjligt att erfara, snarare än det som är möjligt att förstå:

Metaphysics is the theory of being, that is, the most generic account of what there is. As such, it must be informed by empirical science, since we can only discover the nature of the material world through our experience of it.

The most general and fundamental account of material reality is provided by physics, hence physics is the scientific discipline most closely allied to (if not continuous with) metaphysics as a philosophical inquiry.

Den icke-argumenterade premissen är att verkligheten är begränsad det som kan bli föremål för empirisk observation. Det leder till att fysiken kan sägas vara ”kontinuerlig med” metafysiken, eftersom den studerar det som finns (det fysikaliska) på den mest generella och fundamentala nivån.

Och det kanske är sant om verkligheten skall definieras som ”det som kan bli föremål för sinnesperception”. Men en sådan slutsats kan man aldrig nå enbart med hjälp av empiriska argument: det är principiellt sett en filosofisk ståndpunkt som går utöver vad någon sinnesperception någonsin skulle kunna berättiga.

Det är ett metafysiskt påstående i flera bemärkelser, både i det att det handlar om vad som ytterst är verkligt – och i det att det går utöver den kunskap vi får genom att studera fysikaliska ting.

Den materialistiska metafysiken är alltså en metafysik som inte kan leva upp till empirismens principer om hur man bildar kunskap. Empirikern bör därför vara agnostisk i metafysiska frågor. Men när empirikern kommer till den slutsatsen – att hon bör vara agnostisk i metafysiska frågor – har hon redan lämnat den strikta empirismen och dragit en filosofisk slutsats om begränsningarna i den empiriska kunskapsteorin.

Hon har fått en form av kunskap – en slutsats – som måste definieras som en förståelseakt och inte en sinnesperception.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kunskapsteori och ontologi: Lawrence Krauss och ett Universum som uppstår ur ”ingenting”.

  1. Johnny Lilja skriver:

    Nja, Krauss menar väl snarare att det filosofiska ingenting är en mental konstruktion utan motsvarighet i någon empiri. ”Because space is actually never empty, even “nothing is something”. Exakt. Krauss är inte förvirrad. däremot är begreppet ”ingenting” tvetydigt, Krauss förklarar i vilket avssende han använder ordet vid olika tillfällen. Citerar: Deeper nothing
    But there is a deeper kind of nothing, argued theoretical physicist Lawrence Krauss of Arizona State University, which consists of no space at all, and no time, no particles, no fields, no laws of nature. ”That to me is as close to nothing as you can get,” Krauss said.” Om nu detta deeper kind of nothing inte existerar, ( ja,ja!) och vad skulle det finnas för anledning till att tro att det gör det(?), så har Krauss rätt i att niversum är en gratislunch. Däremot har han inte förklarat ”Why there is something rather than nothing”. Eller har han?

  2. Christoffer skriver:

    Alltså … det grundläggande problemet är att Krauss (och du) verkar mena att ”ingenting” ska ha en referent i något som finns, vilket ju inte går.

    Det ”ingenting” som Krauss talar om (oftast) – det som ger upphov till Universum – har en referent och är därför inte ingenting, utan någonting. Det har egenskaper som kan beskrivas av fysiken – men det är inte egenskaper som kan erfaras genom sinnesintryck.

    Artikeln av Ormerod försöker härleda hur det kommer sig Krauss kan börja föreställa sig detta ”någonting” som ”ingenting”. En rimlig förklaring är att Krauss ibland verkar mena att något, för att det ska vara verkligt, ska vara ett empiriskt objekt, det vill säga möjligt att ha sinneserfarenhet av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.