Fysikalism och medvetandefilosofi

I medvetandefilosofin kan man skilja på olika positioner utifrån vad de säger om följande frågor:

a) har det mentala livet verklig existens? (Eliminativister förnekar detta, övriga positioner bejakar detta.)

b) har det mentala livet någon kausal kraft, såsom mentalt? (Epifenomenalister förnekar detta: det mentala livet är en bieffekt av förmedvetna processer och medvetandet är aldrig en orsak.)

c) hur har det mentala livet uppkommit?

Om man undantar substansdualismen och panpsykismen (tanken att allt som finns har ett mentalt liv) finns framförallt tre positioner inom medvetandefilosofin:

Reduktiv fysikalism: allt som finns är fysikaliskt och har de egenskaper som fysiken studerar (vilket är en position som i slutändan tycks kollapsa till eliminativism: ett förnekande av att det mentala livet har någon verklig existens, eftersom det mentala inte är egenskaper som fysiken räknar med hos materien.)

Icke-reduktiv fysikalism: det mentala livet finns, det är inte identiskt med det fysikaliska, men det är helt och hållet beroende av och bestämt av det fysikaliska. Det supervenierar på det fysikaliska. Detta leder till epifenomenalism: tanken att det mentala livet har uppkommit ur förmedvetna processer men det är bara förmedvetna processer som kan ha någon kausal kraft.

Emergensteori: tanken att det mentala livet uppkommer som ett resultat av den komplexa helhet som nervsystemet utgör, och har en verklig existens och dessutom kan utöva kausal kraft. Detta kallas ofta för ”top-down kausalitet” eftersom tanken är att det mentala livet uppkommer på en helhetsnivå – analogt med mönstret som uppkommer som ett resultat av prickarna.

Jaegwon Kim heter en av vår tids mest inflytelserika fysikalistiska medvetandefilosofer som i sin bok Physicalism, or Something near Enough (2005) påstår att denna bok utgör en slutpunkt för kropp-själproblemet och att det egentligen bara kvarstår lite detaljarbete. 

Det är förstås ett oerhört starkt anspråk; det är ännu mer förvånande då Kims lösning är allt annat än en lösning. Det är nämligen en form av terminologisk lösning. Den går ut på att han definierar om innebörden i ”mentalt liv”.

Men som Jerry Fodor har påpekat så är det viktiga inte vad vi kallar det mentala, utan huruvida de fenomen som vi referar till när vi talar om det mentala är verkliga och kan utöva kausal kraft – och hur dessa i såfall har uppkommit:

Im not really convinced that it matters very much whether the mental is physical; still less that it matters very much whether we can prove that it is. Whereas if it isn’t literally true that my wanting is causally responsible for my reaching, and my itching is causally responsible for my scratching, and my believing is causally responsible for my saying (…) if none of that is literally true, then practically everything I believe about anything is false and it’s the end of the world. 

Som ordförande för American Philosophical Association höll Jaegwon Kim 1989 ett uppmärksammat tal med rubriken ”The Myth of Nonreductive Materialism”. Tesen i detta tal är att den icke-reduktiva fysikalismen (som innebär att mentala tillstånd verkligen finns, men är helt och hållet beroende av och bestämda av fysikaliska tillstånd) inte är en ”stabil position”. 

Grundtanken i Kims artikel är enkel: antingen är mentala tillstånd distinkta från fysikaliska tillstånd, eller så är de identiska. Om de är distinkta är de antingen kausalt verksamma, eller kausalt overksamma.

Om de är kausalt verksamma innebär det att något icke-fysikaliskt kan kausalt påverka något fysikaliskt, vilket strider mot fysikalismens grundtes om den fysikaliska världens kausala slutenhet (se nedan), och om de är kausalt overksamma så innebär det att mentala tillstånd aldrig kan orsaka något, vilket också är en oacceptabel position, för Kim.

Det senare kallas för epifenomenalism och det innebär att allt vi tänker, känner och upplever är ett epifenomen av hjärnans aktivitet utan någon egen kausal kraft. 

Detta perspektiv har kritiserats av bland annat Karl Popper i föreläsningen ”Natural Selection and the Emergence of Mind” där Popper driver tesen att ur ett evolutionärt perspektiv kan man inte förklara uppkomsten av medvetandet, om det är kausalt overksamt, som epifenomenalisten menar. 

Jaegwon Kim vill även han undvika epifenomenalismen, han vill försvara medvetandets kausala kraft, såsom mentalt. Men å andra sidan vill han inte säga att något icke-fysikaliskt är kausalt verksamt, eftersom det enligt honom skulle innebära att man överger fysikalismen. Fysikalismens kärna är, enligt Kim, principen om den fysikaliska världens kausala slutenhet: “if a physical event has a cause that occurs at t, it has a physical cause that occurs at t”. (Kim 2005:43)

Det räcker inte att säga, som exempelvis Donald Davidson gör, att vissa händelser har både mentala och fysikaliska egenskaper och att det är de fysikaliska egenskaperna i en mental händelse som är kausalt verksamma:

”It is true that in a Davidsonian domain, all events are physical; that is every event has some physical property. But when I say that mental events cause physical events something stronger is intended, namely that an event, in virtue of its mental property, causes another event to have a certain physical property.” (Kim, 1989:43)

Kims lösning på detta är att säga att vi måste ontologiskt reducera det mentala till det fysikaliska, så att det mentala blir identiskt med det fysikaliska. 

Men om A är identiskt med B så innebär det att de har samma egenskaper. Och det innebär att antingen måste man i en sådan identifikation eliminera några av de egenskaper som A tycktes ha, men som B inte har. Eller så får man bredda sin förståelse för B. 

I detta sammanhang: antingen så får man eliminera de mentala egenskaperna, eller bredda sin förståelse för vad ”fysikaliskt” innebär. 

Det märkliga är alltså att när Kim vill rädda mental kausalitet – med vilket han menar att en mental egenskap, i kraft av just sin mentala egenskap utövar kausal kraft – så gör Kim det genom en ontologisk reduktion där han identifierar det mentala med något icke-medvetet:

“Having M = def. having some property other P (in the reduction base domain) such that P performs causal task C.” (Kim, 2005:101)

Det problematiska i denna definition kan framkomma klarare om man jämför denna definition med en teknisk definition av ”reproduktion”. En god, teknisk, definition skall precisera vad som menas med ett uttryck, men inte innebära att man tappar mycket av meningsinnehållet i ett uttryck. En teknisk definition av reproduktion är:

“A cellular process leads to the production of a complex physical entity that is similar to the original entity.”

Medvetandefilosofen David Chalmers har påpekat att om någon sa, ja du har kanske förklarat hur denna cellulära process går till, men du har inte förklarat hur ”reproduktion” går till så skulle vi bli irriterade, eftersom detta är vad reproduktion betyder.

Men Kims definition av det mentala är inte på detta vis. Den reducerande nivån är en förmedveten nivå och det finns fenomen där (neuroner) som kan utföra olika kausala roller, men definitionen innehåller ingen referens till mentala upplevelser. Om detta vore en adekvat definition av vad det är att vara medveten – det vill säga utan hänvisning till mentala upplevelser – så skulle det inte finnas något ”kropp-själ problem”. Och som Thomas Nagel brukar säga: ”Without consciousness, the mind-body problem would be much less interesting.”

Den nivå som det mentala skall reduceras till kallar Kim för ”the reduction base domain”. Det intressanta här är att Kim inte säger att ”M” – det mentala livet – uppkommer som ett resultat av aktivitet på den lägre nivån. Han förklarar inte hur det uppkommer – det vore nämligen att öppna sig för icke-reduktiv fysikalism. Kim definierar det mentala livet som det som sker på den nivån. 

Och om man läser på högra sidan av definitionen finns ingen hänvisning till någon mentalitet, till mentala upplevelser och erfarenheter. Detta innebär att Kims reduktion inte är en kausal reduktion, utan en ”elimination”. 

Detta leder till en mer generell slutsats: om man definierar något x, i termer av y, och inte bara förklarar uppkomsten av x i termer av y, så har man inte förklarat ”x” i termer av ”y” utan man har – givet att  y inte har precis de egenskaper som man vill förklara hos x – eliminerat de aspekter man ville förklara.

Kort sagt: det är skillnad på att definiera x i termer av y och att förklara uppkomsten av x i termer av y. 

Det innebär att Kim inte räddar den mentala kausaliteten: han eliminerar den från sin ontologi och kallar något annat för mental kausalitet. Men det är inte en filosofisk utan snarare en terminologisk lösning.

Det är ganska anmärkningsvärt, givet att Kim själv menar att han i princip har löst kropp-själproblemet och att det arbete som kvarstår mest är att städa upp detaljerna:

”I feel that the position I have been describing here is a plausible terminus for the
mind-body debate.” (Kim 2005:173) 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.