Kosmos och människans själv-transcendens – blogginlägg till podden

Detta blogginlägg hör till avsnitt sju av Tro och förnuft-podden, där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss

I boken kritiserar Hart naturalism, ur olika synvinklar. 

Naturalismen innehåller två typer av anspråk:

a) naturen är det enda som existerar 
b) ett anspråk om hurdan den natur är som är det enda som existerar.

Det senare har att göra med naturens karaktär. Mycket i Harts kritik är inriktad på det första påståendet, men det finns en hel del kritik också mot innehållet i vissa naturalistiska svar på frågan hurdan naturen är.

Den vanligaste formen av naturalism är reduktiv naturalism, som gör gällande att allt som finns är reducerbart till materiens minsta byggstenar. 

En annan ståndpunkt är emergensnaturalism, som innebär att det i naturen återkommande bildas nya typer av ting. Mottot för emergensnaturalismen är att helheten är mer än summan av sina beståndsdelar. Det finns helheter som inte kan ”ontologiskt reduceras” till sina beståndsdelar.

En som företrädde denna position var vetenskapsfilosofen Karl Popper som i föreläsningen Natural Selection and the Emergence of Mind på ett koncist sätt uttryckte denna världsbild:

I think that science suggests to us (tentatively of course) a picture of a universe that is inventive5 or even creative; of a universe in which new things emerge on new levels.

There is, on the first level, the theory of the emergence of heavy atomic nuclei in the centre of big stars, and, on a higher level, the evidence for the emergence somewhere in space of organic molecules.

On the next level, there is the emergence of life. Even if the origin of life should one day become reproducible in the laboratory, life creates something that is utterly new in the universe: the peculiar activity of organisms; especially the often purposeful actions of animals; and animal problem solving. All organisms are constant problem solvers; even though they are not conscious of most of the problems they are trying to solve.

On the next level, the great step is the emergence of conscious states. With the distinction between conscious states and unconscious states, again something utterly new and of the greatest importance enters the universe. It is a new world: the world of conscious experience.

On the next level, this is followed by the emergence of the products of the human mind, such as the works of art; and also the works of science; especially scientific theories.

I think that scientists, however skeptical, are bound to admit that the universe, or nature, or whatever we may call it, is creative. For it has produced creative men: it has produced Shakespeare and Michelangelo and Mozart, and thus indirectly their works.

(Not 5 refererar till: Cp. K. G. Denbigh, The Inventive Universe (London: Hutchinson, 1975).)

En intressant sak med denna syn på universum är att den har ingen logisk relation till anspråket att naturen är det enda som existerar. Det är endast ett anspråk om hurdan naturen är. Och denna förståelse av naturen går väldigt väl ihop med tanken att universum är skapad av Gud.

Det finns många teister som har denna syn på universum och dess kreativitet. Gud har skapat ett kreativt universum!

Men många naturalister har svårt för denna syn, denna tanke på genuin emergens. Dessa är de reduktiva naturalisterna, som troligtvis utgör majoriteten av dagens naturalister.

Men det finns stora problem med den reduktiva naturalismen. Karl Popper säger i mastodontverket The Self and Its Brain som han skrev tillsammans med nobelpristagaren i medicin, John Eccles  – som var teist, för övrigt – att om allt som finns i världen är reducerbart till fysikalisk interaktion så finns det inget genuint mänskligt tänkande – och därför inte heller någon naturvetenskap:

If physical determinism is true, then that is the end of all discussion or argument; everything is finished. There is no philosophy. All human persons are caught up in this inexorable web of circumstances and cannot break out of it. 

Det hjälper inte om man kompletterar tanken på determinism med kvantmekanikens indeterminism, för slump och lagbundenhet skapar inte i sig rationalitet.

Det är denna typ av reduktiv naturalism som Hart kritiserar i ett av kapitlen, där han går igenom sex aspekter av vår medvetenhet som inte går att förklara eller ”lokalisera” som man säger ibland, i en reduktionsnaturalistisk världsbild.

Några av dem tänkte jag kort redogöra för här (den intresserade hänvisas till Harts bok!).

Qualia eller ”den kvalitativa upplevelsen av att vara medveten”.

Man brukar, efter Thomas Nagel, tala om att det finns ”något det är som” att vara en medveten varelse. ”There is something it is like” att vara en fladdermus, eller en människa. 

Vår medvetenhet har en ”fenomenell karaktär”. Det är svårt att ge en definition i ett tredjepersons-perspektiv på denna upplevelse och det ligger i sakens natur. Det går inte, tror jag, att definiera medvetenhet. 

Däremot går det att göra en medveten person mer medveten om sin medvetenhet och sin upplevelse av medvetenhet. Det sker egentligen alltid när vi hör någon tala inkännande och klarsynt om någon form av upplevelse, hur det är att ha en våt strumpa i skon, eller vad som helst.

Häromdagen skickade en vän mig en länk till sidan  ”The dictionary of strange sorrows.”

På sidan finns beskrivningar av upplevelser av sorg som inte är så omedelbart lätt att beskriva som en del typer av mer konkret sorg. En av dem är ”onism”:

Onism 
n
. the frustration of being stuck in just one body, that inhabits only one place at a time, which is like standing in front of the departures screen at an airport, flickering over with strange place names like other people’s passwords, each representing one more thing you’ll never get to see before you die—and all because, as the arrow on the map helpfully points out, you are here.

 

Poängen med att ta upp det i det här sammanhanget är bland annat att det visar på att människans medvetenhet är komplex, nyansrik och subtil.

Det här är en subtil form av sorg, en subtil medvetenhet. En annan författare talade om ”andlig nostalgi” som man kan känna till en religiös livsform som man i och för sig inte vill dela, men ändå kan känna en saknad till.

Dels var det en sak som hakade i mig i youtubebeskrivningen av onism: 

”all the questions you wrongly assume are unanswerable”.

Det mesta i filmen om onism handlar om resande. Jag tycker att filosofi kan liknas vid resande, på många sätt. Det är att ta sin belägenhet i kosmos på allvar!

Och inte tillåta att monstren (som man förr ritade på kartorna och som enligt youtubefilmen tenderade att legitimera ett undvikande förhållningssätt till de platserna) och som i filosofins fall kan översättas med svårigheten eller komplexiteten eller de existentiella utmaningarna – skrämmer en så att man undviker det filosofiska, existentiella sökandet.

Det tänker jag mig att resandet har gemensamt med filosofin: båda kan bli ett existentiellt resande. Men det kräver att det inte enbart är ett konsumistiskt turistande. Det kräver en viss öppenhet och sårbarhet – och förutsättningslöshet.

Ett turistande kan även filosofin bli: filosofin är då inte på existentiellt allvar, utan en intellektuellt stimulerande lek och vi tittar på olika filosofer, som om vi tittade på olika montrar på ett museum.

Verklig filosofi är deltagande, att själv gå i dialog med filosofins frågor. Det är lite som skillnaden mellan att titta på barn som lekar och att själv leka med dem.

Men dessutom visar den hur vår ”medvetenhet” är formad av det man kallar för ”intentionalitet” eller meningsinriktning. Och det är det andra problemet med vår medvetenhet, för reduktiv naturalism, som Hart tar upp.

Att vi i vår tanke kan tänka om, eller på, olika saker är ett uttryck för att vår medvetenhet har en ”intentional” karaktär. Intentionalitet kommer från latinets ”intendere” som betyder att ”rikta sig emot” eller ”sträcka sig emot”.

Men denna inriktning är inte spatial utan ett menings-fyllt riktande. ”Vad betyder det? Varför då? Vad är meningen med livet?”

Att inte låta monstren på kartan sätta stopp för ens inre intentionalitet, är att filosofera.

Men poängen som Hart gör är att dessa två aspekter: den kvalitativa och den intentionala karaktären hos vår medvetenhet, inte kan begripliggöras inom en reduktiv naturalism, där det bara finns en mikro-makro-relation mellan materiens minsta beståndsdelar och allt annat. 

Helheten är mer än summan av sina delar. Helheten kan ha kvalitativt sett nya egenskaper, som vår medvetenhet som har en intentional karaktär. 

Men intentionalitet formar också kvaliteten på vår medvetenhet. Därför talar man ibland idag i filosofin om ”kognitiv fenomenologi” – vilket är ett argument emot de filosofer som förvisso håller med om att qualia – medvetenhetens kvalitativa karaktär – inte kan reduceras, men att intentionala tillstånd kan det. 

Det finns något det är som, att hoppas att Donald Trump inte ska bli president eller tro att han är det. Detta är båda aspekter av vår intentionalitet, vår förmåga att ha en kunskap om och en ”kognitivt medveten” relation till omvärlden.

Problemet för den reduktiva naturalismen är att allt bara är uppbyggt av små beståndsdelar och att det finns aggregeringar men inte nya, organiska, helheter.

Då får vi förstås också problem med medvetenhetens kausala kraft. Vad innebär det att vi kan agera utifrån vår kunskap (ett fenomen som i sig inte har någon motsvarighet på mikrofysikalisk nivå)?

Slutligen säger fenomenet ”onism” något om karaktären på människans intentionalitet: den har en vidare och djupare inriktning än vad vi som begränsade varelser riktigt kan tillgodose. Det är det som är sorgens upphov.

Den kanadensiske religionsfilosofen Bernard Lonergan talade om ”det obegränsade frågandet”. Det hör till människans natur att hennes intentionalitet är principiellt öppen och oändlig – om inte hon själv sätter ett godtyckligt stopp för det. (Låter monstren bestämma.) Samtidigt är hennes kapacitet ändlig.

Det innebär att om denna längtan skall bli tillgodosedd så måste människan förvandlas – bli delvis en annan varelse än den hon är. Och det menar Lonergan slutligen kommer att ske. Lonergan säger att människan har en ”vertikal” och inte bara en ”horisontell” inriktning.

En horisontell inriktning har vi när vi söker saker som ligger inom vår kapacitet att tillgodogöra oss – mot sömn, mat och så vidare.

En vertikal finalitet är däremot själv-transcenderande: den kräver att vi överskrider oss själva. Detta har vi dels i vårt sökande efter genuin vänskap: det kräver att vi är öppna för en förening där vi överskrider oss själva.

Sådan menar Lonergan att vår intentionalitet är: själv-transcenderande.

Intressant nog kan man säga att kosmos redan har uppvisat en sådan ”vertikal finalitet” om Popper (och Eccles och Lonergan, och alla andra som förespråkar emergens) har rätt. 

Människans vertikala finalitet som kommer till uttryck i hennes medvetenhet som ett obegränsat frågande och sökande är en del av universums vertikala – själv-transcenderande – karaktär och finalitet. Denna finalitet är inte deterministisk. Lonergan beskriver den som en ”indeterminate, but upward-directed, thrust”. 

Det finns ett slags mönster i världsprocessen, men detta är inte en ständigt uppåtgående rörelse, utan en mer komplex dynamik som dock har vissa tendenser mot större komplexitet – ting som är större än summan av sina delar.

För Hart (och Lonergan) har människans obegränsade intentionalitet sitt naturliga slutmål i Guds oändlighet. Men detta slutmål är inte ett slut, i betydelsen avslutning. Det är mer likt ett möte, än ett avsked.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kosmos och människans själv-transcendens – blogginlägg till podden

  1. Hans S skriver:

    Tack för bloggen! Tankeväckande och hoppfullt!

  2. Anders Almér skriver:

    Lyssnade på avsnitt 8 medstor behållning och tänkte idag lyssna på avsnitt 7 när jag tog en promenad. Lyssna skulle jag via min iPhone. Jag gav upp efter en kort stund, trodde det var fel på mobilen eftersom allt verkade spelas upp i för hög hastighet. Försökte se om jag hade någon inställnigsmöjlighet att på verka men fann inget. Ville bara meddela detta om det kan vara så att ”formatet” inte passar lika bra för en dator (där fungerar det bra) men inte för mobiler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.