Verkligheten är större än universum – blogginlägg till podden

Det här är ett blogginlägg som hör till avsnitt sju av Tro & förnuft-podden där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss. En viktig tematik i den boken är kritiken av naturalismen: tanken att naturen är det enda som existerar.

I det här blogginlägget kommer jag försöka formulera ett annat argument emot naturalism än det som Hart formulerar. Hart utgår ifrån att naturens existens är kontingent (icke-nödvändig) och därför behöver en förklaring. 

I detta inlägg kommer jag istället att argumentera för att om universums karaktär är kontingent (det vill säga: om universum kunde ha haft andra egenskaper än det har) så kan inte universum vara ”hela verkligheten”. Jag kommer också att argumentera för att vi inte har några skäl att tro att universum inte skulle ha kunnat vara annorlunda i vissa avseenden, exempelvis haft en annan expansionshastighet – och att detta innebär att universum och verkligheten inte är identiska. 

Kort sagt: att verkligheten är större än naturen.

Inledning

Syftet med det här blogginlägget är att försöka artikulera en intuition, eller kanske till och med ett argument: att naturen inte kan vara det enda som existerar, om det är sant att naturen kunde ha varit annorlunda än den är. 

Det senare är en intuition som många av oss har: att universum kunde ha varit annorlunda. Den delas även av många som menar att naturen är det enda som existerar. Därför är det intressant att försöka utforska intuitionen, att det kan finns en konflikt där emellan. 

Det är syftet med det här blogginlägget: så häng med på det utforskandet!

Artikulationen av intuitionen

”Vi måste tillbaka till sakerna själva” är en uppmaning som man brukar förknippa med den fenomenologiska filosofiska traditionen som är en viktig del av kontinental filosofi.

Grundtanken i detta uttryck är att våra ord och teorier ursprungligen får sin mening utifrån vissa insikter och erfarenheter, i ett uppmärksamt möte med tillvaron, men att våra ord och teorier ibland börjar leva sitt eget liv och istället skymmer den verklighet som de en gång var tänkta att artikulera. Det är därför vi måste tillbaka till sakerna själva, till de grunderfarenheter som ger orden dess mening.

Jag menar att filosofisk reflektion som inte är i kontakt med sådana existentiella grunderfarenheter och brottningar inte förtjänar namnet. Det riskerar istället att bli en intellektuellt stimulerande lek, som egentligen kunde ske i form av sudoko eller grammatisk analys av text.

Det kan till och med bli ett sätt att fly från de existentiella grunderfarenheter och frågor som det är filosofins uppgift att utforska och sätta ord på.

Detta är relaterat till Heideggers tanke att det filosofiska tänkandet tidigt drabbades av en ”vara-glömska”. Vi måste enligt Heidegger återvinna vår receptivitet för tillvarons mysterium, för det icke självklara faktum att vi finns och på det sätt vi finns. Heidegger menade att poesins språk ibland var mer adekvat än filosofins språk för att uttrycka och väcka dessa erfarenheter.

Ett sätt att försöka göra den här kopplingen tydligare, mellan filosofisk reflektion och den grunderfarenhet som den pekar på är, tänker jag, att återge hur en viss insikt drabbade en.

Och det skall jag försöka göra nu!

Detta kommer dock bli i en väldigt analytisk form, eftersom det är ett slags deduktivt argument som jag blivit övertygad om. Så kanske hjälper det inte så mycket trots allt.

Men låt mig försöka i alla fall!

Argumentet

Syftet med nedanstående är alltså att försöka redogöra för tankegången att naturen inte kan vara det enda som existerar om det är sant att naturen kunde vara annorlunda än det är.

“Nature is all there is, or was, or ever will be” brukade den välkände naturalisten och vetenskapsmannen Carl Sagan säga. Naturen är det enda som finns, som någonsin funnits, eller kommer att finnas.

Det som Sagan säger är att verkligheten utgörs av naturen och inget annat; verkligheten uttöms av naturen.

Det ”vanliga” kontingensargument brukar reflektera över att universums existens inte är nödvändig utan kontingent. Om universum är kontingent så behöver det inte existera: att universum existerar är inte ett nödvändigt faktum utan ett kontingent faktum. Det måste inte finnas. Men då, menar förespråkarna av argumentet, så måste det finnas en förklaring för varför det faktiskt är så att det finns. Det förklarar inte sig själv, det är inte själv-förklarande.

I det här blogginlägget vill jag istället reflektera över att universums karaktär är kontingent, snarare än dess existens. Vi kan ju tänka oss att universum hade andra egenskaper än det har. Exempelvis kunde expansionshastigheten – den hastighet med vilken universum utvidgar sig – vara högre eller lägre än den är.

Om det inte är nödvändigt att universum är så här som det är, så skulle det kunna vara annorlunda, och då, menar jag, kan inte universum vara hela verkligheten.

Om man säger att naturen är allt som finns, har funnits och kommer att finnas, så säger man att naturen är hela verkligheten, och den enda verkligheten. Det tycks följa därav att naturen inte kunde ha varit annorlunda.

För om naturen är “hela verkligheten” så finns det inte några andra aspekter eller dimensioner av eller i verkligheten som hade kunnat existera i universum men inte gör det.

Om universum har en kontingent karaktär – kunde varit annorlunda – så innebär det att universum i så fall bara uttrycker en del av verklighetens natur och möjligheter. Och det innebär att naturen inte kan vara ”hela verkligheten”: verkligheten är större än vårt universum och naturalismen är därmed falsk.

På latin skiljer man på vad något är, dess ”essentia” och att något är, dess ”esse”. Om man vill kan man uttrycka denna skillnad mellan vad något är och att något är, genom att tala om någots “vad-het” (essens) och dess “att-het” (existens).

Denna distinktion är implicit i Stephen Hawkings fråga i slutet av boken A Brief History of Time när han frågar vad det är som ”breathes fire into the equations” och ger dem ett universum att beskriva. Hawkings har i boken fokuserat på att beskriva hurdant universum är och frågar sig i slutet vad som förklarar att det är.

(På senare tid har Hawking på ett – menar många – ganska förvirrat sätt börjat tala om att universum orsakar sig självt ur ingenting. Problemet är att detta ingenting inte är ingenting i absolut mening: det är någonting. Han beskriver till och med hurdant detta ”ingenting” är och hur dess karaktär gör det möjligt för det att orsaka universum.

Denna argumentationsstrategi som även används av Lawrence Krauss har analyserats av Neil Ormerod i en artikel i Theological Studies som jag diskuterade i ett tidigare blogginlägg.)

Men om man förnekar att universum kunde varit annorlunda än det är, då är det möjligt att säga att naturen är det enda som existerar och att naturens möjligheter uttömmer verklighetens möjligheter.

Men problemet är att det som är möjligt i naturen begränsas av naturens grundläggande karaktär; som bland annat uttrycks av våra beskrivningar av naturlagarna och naturkonstanter. Men vad bestämmer naturens grundläggande karaktär? Är den hastighet med vilken universum expanderar den enda expansionshastighet som universum skulle kunnat ha? Det verkar inte så, det finns i varje fall inget intellektuellt tillgängligt skäl för att det skulle vara så.

Det finns ingen logisk begränsning i att tänka sig att universum hade kunnat ha en något högre expansionshastighet än det har. Men då hade inte liv kunnat uppstå (eftersom komplexa materiella strukturer inte hade kunnat formas utan all materia hade spridits ut över stora ytor tom rymd).

I ett sådant universum, som är logiskt möjligt, hade inte liv varit en möjlighet i naturen. Men betyder det att biologiskt liv inte skulle tillhöra verklighetens möjligheter eller ”repertoar”? Hade ”liv” varit lika omöjligt som trekantiga cirklar? Eller finns det en skillnad mellan det logiskt möjliga och det fysiskt möjliga?

Det verkar uppenbart att det finns en sådan skillnad. Verklighetens repertoar begränsas av det logiskt möjliga, men naturens repertoar begränsas av det fysiskt möjliga, de gränser som naturen har satt upp. Men de gränser som naturen har satt upp är inte logiskt nödvändiga.

Naturens repertoar och verklighetens repertoar är därför olika.

Så: om universums ”vad-het” inte är nödvändig, så kan universum, eller naturen, inte vara hela verkligheten.

Men det betyder i så fall att naturalismen är falsk, för det är vad naturalism innebär. (Att naturen är det enda som finns.)

Jag tror alltså att man kan argumentera för att naturen inte kan vara det enda som existerar också om man utgår från ”the (contingent) nature of nature” (naturens icke-nödvändiga natur, eller karaktär) istället för från ”the (contingent) existence of nature” (naturens icke-nödvändiga existens).

Om naturen är det enda som finns, det enda som existerar, så går inte det ihop med tanken på att det finns möjligheter i verkligheten som inte är möjliga i vårt universum. För i så fall är verklighetens ”repertoar” större än naturens repertoar. Och då är inte naturen och dess möjligheter hela verkligheten.

De flesta verkar också tänka att naturens karaktär kunde ha varit annorlunda än den är.

För att sammanfatta: om universums expansionshastighet hade varit lite högre än den är, så hade inte gravitationen kunnat forma moln av materia i det tidiga universumet som så småningom blev stjärnor och planeter och då hade inte liv kunnat uppkomma, eftersom inga komplexa materiella strukturer hade kunnat uppkomma. Materien hade blivit för utspridd i universum.

Men liv är ju fortfarande en logisk möjlighet även om expansionshastigheten hade varit högre i just detta universum.

Så det hade funnits en möjlighet, en potential, i verkligheten – liv – som inte skulle ha realiserats och inte heller kunnat ha realiserats, i det universumet, i naturen.

Och det tycks innebära att naturen inte kan vara hela verkligheten, eftersom verkligheten kan inbegripa fler möjligheter än vad naturen gör.

Detta kanske är anledningen till att vissa naturalister – som Graham Priest i sin Logic: A Very Short Introduction  – tycks vilja försöka utplåna skillnaden mellan det fysiskt möjliga och det logiskt möjliga. (Där definierar Priest logisk möjlighet som det som är fysiskt möjligt.)

Om det finns en distinktion däremellan så tycks det innebära att naturen (som sätter gränserna för det fysiskt möjliga) inte kan vara hela verkligheten (som istället begränsas av det logiskt möjliga).

Om universum hade kunnat vara annorlunda än det är, så innebär det att verkligheten är större än naturen, och att naturens möjligheter inte uttömmer verklighetens möjligheter.

Det finns i verkligheten fler möjligheter än de som universum har om universum hade kunnat vara annorlunda. Och vi har inga skäl att tro att universum inte hade kunnat vara annorlunda.

Det finns en skillnad mellan trekantiga rektanglar – vilket inte är en möjlighet i verkligheten – och det som inte är möjligt i vår natur, i vårt universum.

Men om man istället förnekar en sådan distinktion – mellan det som är möjligt i naturen och det som är möjligt i verkligheten – så innebär det att naturen är ”varats fullhet” och existerar ”av nödvändighet”. Och det innebär, i så fall, att naturen är vad Aquino skulle säga att ”alla kallar för Gud”.

Så det tycks som att den konsekvente naturalisten behöver hävda både att naturen existerar med nödvändighet och också att naturens natur är nödvändig och det gör den inte till ateist, utan snarare till panteist.

Och det är just faktumet att de flesta naturalister inte drar den här konsekvensen, utan tänker att de bara har reducerat antalet individer i sin världsbild (genom att ta bort Gud) som gör Hart så kritisk mot naturalismen.

De tycks nämligen acceptera att universum har en både kontingent existens och en kontingent karaktär, men samtidigt förnekar de att det finns någon grund för universums existens, och samtidigt som de säger att universum hade kunnat vara annorlunda, så säger de att universum är den enda verkligheten. Men universums natur är inte verklighetens natur, om naturen hade kunnat vara annorlunda.

Om man skulle försöka formulera det ovanstående i en slutledning skulle det kunna se ut så här:

Premiss 1: Om något kunde vara annorlunda än vad det är så uttömmer det inte verklighetens alla möjligheter.
Premiss 2: Om något inte uttömmer verklighetens alla möjligheter kan det inte vara hela verkligheten, eftersom verkligheten innehåller fler möjligheter.
Premiss 3: Naturalism innebär att naturen är den enda verkligheten.
Premiss 4: Universum/naturen kunde vara annorlunda än vad det är.

Slutsats 1: Universum/naturen uttömmer därför inte verklighetens alla möjligheter. (från 1 och 4)

Slutsats 2: Universum/naturen är inte hela verkligheten. Verkligheten är större än naturen. (Från premiss 2 och slutsats 1)

Slutsats 3: Naturalismen är falsk. (från premiss 3 och slutsats 2)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.