Verkligheten är större än universum – blogginlägg till podden

Det här är ett blogginlägg som hör till avsnitt sju av Tro & förnuft-podden där vi diskuterar David Bentley Harts bok The Experience of God: Being, Consciousness, Bliss. En viktig tematik i den boken är kritiken av naturalismen: tanken att naturen är det enda som existerar.

I det här blogginlägget kommer jag försöka formulera ett annat argument emot naturalism än det som Hart formulerar. Hart utgår ifrån att naturens existens är kontingent (icke-nödvändig) och därför behöver en förklaring. 

I detta inlägg kommer jag istället att argumentera för att om universums karaktär är kontingent (det vill säga: om universum kunde ha haft andra egenskaper än det har) så kan inte universum vara ”hela verkligheten”. Jag kommer också att argumentera för att vi inte har några skäl att tro att universum inte skulle ha kunnat vara annorlunda i vissa avseenden, exempelvis haft en annan expansionshastighet – och att detta innebär att universum och verkligheten inte är identiska. 

Kort sagt: att verkligheten är större än naturen.

Inledning

Syftet med det här blogginlägget är att försöka artikulera en intuition, eller kanske till och med ett argument: att naturen inte kan vara det enda som existerar, om det är sant att naturen kunde ha varit annorlunda än den är. 

Det senare är en intuition som många av oss har: att universum kunde ha varit annorlunda. Den delas även av många som menar att naturen är det enda som existerar. Därför är det intressant att försöka utforska intuitionen, att det kan finns en konflikt där emellan. 

Det är syftet med det här blogginlägget: så häng med på det utforskandet!

Artikulationen av intuitionen

”Vi måste tillbaka till sakerna själva” är en uppmaning som man brukar förknippa med den fenomenologiska filosofiska traditionen som är en viktig del av kontinental filosofi.

Grundtanken i detta uttryck är att våra ord och teorier ursprungligen får sin mening utifrån vissa insikter och erfarenheter, i ett uppmärksamt möte med tillvaron, men att våra ord och teorier ibland börjar leva sitt eget liv och istället skymmer den verklighet som de en gång var tänkta att artikulera. Det är därför vi måste tillbaka till sakerna själva, till de grunderfarenheter som ger orden dess mening.

Jag menar att filosofisk reflektion som inte är i kontakt med sådana existentiella grunderfarenheter och brottningar inte förtjänar namnet. Det riskerar istället att bli en intellektuellt stimulerande lek, som egentligen kunde ske i form av sudoko eller grammatisk analys av text.

Det kan till och med bli ett sätt att fly från de existentiella grunderfarenheter och frågor som det är filosofins uppgift att utforska och sätta ord på.

Detta är relaterat till Heideggers tanke att det filosofiska tänkandet tidigt drabbades av en ”vara-glömska”. Vi måste enligt Heidegger återvinna vår receptivitet för tillvarons mysterium, för det icke självklara faktum att vi finns och på det sätt vi finns. Heidegger menade att poesins språk ibland var mer adekvat än filosofins språk för att uttrycka och väcka dessa erfarenheter.

Ett sätt att försöka göra den här kopplingen tydligare, mellan filosofisk reflektion och den grunderfarenhet som den pekar på är, tänker jag, att återge hur en viss insikt drabbade en.

Och det skall jag försöka göra nu!

Detta kommer dock bli i en väldigt analytisk form, eftersom det är ett slags deduktivt argument som jag blivit övertygad om. Så kanske hjälper det inte så mycket trots allt.

Men låt mig försöka i alla fall!

Argumentet

“Cosmos is all there is, or was, or ever will be” brukade den välkände naturalisten och vetenskapsmannen Carl Sagan säga. Naturen är det enda som finns, som någonsin funnits, eller kommer att finnas.

Det som Sagan säger är att verkligheten utgörs av naturen och inget annat; verkligheten uttöms av naturen.

Det ”vanliga” kontingensargument brukar reflektera över att universums existens inte är nödvändig utan kontingent. Om universum är kontingent så behöver det inte existera: att universum existerar är inte ett nödvändigt faktum utan ett kontingent faktum. Det måste inte finnas. Men då, menar förespråkarna av argumentet, så måste det finnas en förklaring för varför det faktiskt är så att det finns. Det förklarar inte sig själv, det är inte själv-förklarande.

I det här blogginlägget vill jag istället reflektera över att universums karaktär är kontingent, snarare än dess existens. Vi kan ju tänka oss att universum hade andra egenskaper än det har. Exempelvis kunde expansionshastigheten – den hastighet med vilken universum utvidgar sig – vara högre eller lägre än den är.

Om det inte är nödvändigt att universum är så här som det är, så skulle det kunna vara annorlunda, och då, menar jag, kan inte universum vara hela verkligheten.

Om man säger att naturen är allt som finns, har funnits och kommer att finnas, så säger man att naturen är hela verkligheten, och den enda verkligheten. Det tycks följa därav att naturen inte kunde ha varit annorlunda.

För om naturen är “hela verkligheten” så finns det inte några andra aspekter eller dimensioner av eller i verkligheten som hade kunnat existera i universum men inte gör det.

Om universum har en kontingent karaktär – kunde varit annorlunda – så innebär det att universum i så fall bara uttrycker en del av verklighetens natur och möjligheter. Och det innebär att naturen inte kan vara ”hela verkligheten”: verkligheten är större än vårt universum och naturalismen är därmed falsk.

På latin skiljer man på vad något är, dess ”essentia” och att något är, dess ”esse”. Om man vill kan man uttrycka denna skillnad mellan vad något är och att något är, genom att tala om någots “vad-het” (essens) och dess “att-het” (existens).

Denna distinktion är implicit i Stephen Hawkings fråga i slutet av boken A Brief History of Time när han frågar vad det är som ”breathes fire into the equations” och ger dem ett universum att beskriva. Hawkings har i boken fokuserat på att beskriva hurdant universum är och frågar sig i slutet vad som förklarar att det är.

(På senare tid har Hawking på ett – menar många – ganska förvirrat sätt börjat tala om att universum orsakar sig självt ur ingenting. Problemet är att detta ingenting inte är ingenting i absolut mening: det är någonting. Han beskriver till och med hurdant detta ”ingenting” är och hur dess karaktär gör det möjligt för det att orsaka universum.

Denna argumentationsstrategi som även används av Lawrence Krauss har analyserats av Neil Ormerod i en artikel i Theological Studies som jag diskuterade i ett tidigare blogginlägg.)

Men om man förnekar att universum kunde varit annorlunda än det är, då är det möjligt att säga att naturen är det enda som existerar och att naturens möjligheter uttömmer verklighetens möjligheter.

Men problemet är att det som är möjligt i naturen begränsas av naturens grundläggande karaktär; som bland annat uttrycks av våra beskrivningar av naturlagarna och naturkonstanter. Men vad bestämmer naturens grundläggande karaktär? Är den hastighet med vilken universum expanderar den enda expansionshastighet som universum skulle kunnat ha? Det verkar inte så, det finns i varje fall inget intellektuellt tillgängligt skäl för att det skulle vara så.

Det finns ingen logisk begränsning i att tänka sig att universum hade kunnat ha en något högre expansionshastighet än det har. Men då hade inte liv kunnat uppstå (eftersom komplexa materiella strukturer inte hade kunnat formas utan all materia hade spridits ut över stora ytor tom rymd).

I ett sådant universum, som är logiskt möjligt, hade inte liv varit en möjlighet i naturen. Men betyder det att biologiskt liv inte skulle tillhöra verklighetens möjligheter eller ”repertoar”? Hade ”liv” varit lika omöjligt som trekantiga cirklar? Eller finns det en skillnad mellan det logiskt möjliga och det fysiskt möjliga?

Det verkar uppenbart att det finns en sådan skillnad. Verklighetens repertoar begränsas av det logiskt möjliga, men naturens repertoar begränsas av det fysiskt möjliga, de gränser som naturen har satt upp. Men de gränser som naturen har satt upp är inte logiskt nödvändiga.

Naturens repertoar och verklighetens repertoar är därför olika.

Så: om universums ”vad-het” inte är nödvändig, så kan universum, eller naturen, inte vara hela verkligheten.

Men det betyder i så fall att naturalismen är falsk, för det är vad naturalism innebär. (Att naturen är det enda som finns.)

Jag tror alltså att man kan argumentera för att naturen inte kan vara det enda som existerar också om man utgår från ”the (contingent) nature of nature” (naturens icke-nödvändiga natur, eller karaktär) istället för från ”the (contingent) existence of nature” (naturens icke-nödvändiga existens).

Om naturen är det enda som finns, det enda som existerar, så går inte det ihop med tanken på att det finns möjligheter i verkligheten som inte är möjliga i vårt universum. För i så fall är verklighetens ”repertoar” större än naturens repertoar. Och då är inte naturen och dess möjligheter hela verkligheten.

De flesta verkar också tänka att naturens karaktär kunde ha varit annorlunda än den är.

För att sammanfatta: om universums expansionshastighet hade varit lite högre än den är, så hade inte gravitationen kunnat forma moln av materia i det tidiga universumet som så småningom blev stjärnor och planeter och då hade inte liv kunnat uppkomma, eftersom inga komplexa materiella strukturer hade kunnat uppkomma. Materien hade blivit för utspridd i universum.

Men liv är ju fortfarande en logisk möjlighet även om expansionshastigheten hade varit högre i just detta universum.

Så det hade funnits en möjlighet, en potential, i verkligheten – liv – som inte skulle ha realiserats och inte heller kunnat ha realiserats, i det universumet, i naturen.

Och det tycks innebära att naturen inte kan vara hela verkligheten, eftersom verkligheten kan inbegripa fler möjligheter än vad naturen gör.

Detta kanske är anledningen till att vissa naturalister – som Graham Priest i sin Logic: A Very Short Introduction  – tycks vilja försöka utplåna skillnaden mellan det fysiskt möjliga och det logiskt möjliga. (Där definierar Priest logisk möjlighet som det som är fysiskt möjligt.)

Om det finns en distinktion däremellan så tycks det innebära att naturen (som sätter gränserna för det fysiskt möjliga) inte kan vara hela verkligheten (som istället begränsas av det logiskt möjliga).

Om universum hade kunnat vara annorlunda än det är, så innebär det att verkligheten är större än naturen, och att naturens möjligheter inte uttömmer verklighetens möjligheter.

Det finns i verkligheten fler möjligheter än de som universum har om universum hade kunnat vara annorlunda. Och vi har inga skäl att tro att universum inte hade kunnat vara annorlunda.

Det finns en skillnad mellan trekantiga rektanglar – vilket inte är en möjlighet i verkligheten – och det som inte är möjligt i vår natur, i vårt universum.

Men om man istället förnekar en sådan distinktion – mellan det som är möjligt i naturen och det som är möjligt i verkligheten – så innebär det att naturen är ”varats fullhet” och existerar ”av nödvändighet”. Och det innebär, i så fall, att naturen är vad Aquino skulle säga att ”alla kallar för Gud”.

Så det tycks som att den konsekvente naturalisten behöver hävda både att naturen existerar med nödvändighet och också att naturens natur är nödvändig och det gör den inte till ateist, utan snarare till panteist.

Och det är just faktumet att de flesta naturalister inte drar den här konsekvensen, utan tänker att de bara har reducerat antalet individer i sin världsbild (genom att ta bort Gud) som gör Hart så kritisk mot naturalismen.

De tycks nämligen acceptera att universum har en både kontingent existens och en kontingent karaktär, men samtidigt förnekar de att det finns någon grund för universums existens, och samtidigt som de säger att universum hade kunnat vara annorlunda, så säger de att universum är den enda verkligheten. Men universums natur är inte verklighetens natur, om naturen hade kunnat vara annorlunda.

Om man skulle försöka formulera det ovanstående i en slutledning skulle det kunna se ut så här:

Premiss 1: Om något kunde vara annorlunda än vad det är så uttömmer det inte verklighetens alla möjligheter.
Premiss 2: Om något inte uttömmer verklighetens alla möjligheter kan det inte vara hela verkligheten, eftersom verkligheten innehåller fler möjligheter.
Premiss 3: Naturalism innebär att naturen är den enda verkligheten.
Premiss 4: Universum/naturen kunde vara annorlunda än vad det är.

Slutsats 1: Universum/naturen uttömmer därför inte verklighetens alla möjligheter. (från 1 och 4)

Slutsats 2: Universum/naturen är inte hela verkligheten. Verkligheten är större än naturen. (Från premiss 2 och slutsats 1)

Slutsats 3: Naturalismen är falsk. (från premiss 3 och slutsats 2)

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Verkligheten är större än universum – blogginlägg till podden

  1. Roland Uhrberg skriver:

    Texten är ett lysande exempel på kreativt fabulerande som i mångt och mycket är signifikativt för teologin. Om man inte gillar naturalismen och vill misskreditera den borde det kanske gå att uttrycka det på ett kortare, mer koncist och mer lättbegripligt sätt.
    Som jag ser det är premiss 1 och 2 inte giltiga av den enkla anledningen att olika verkligheter inte kan existera samtidigt. Och därmed är slutsatsen felaktig. När vi nu har de naturkonstanter vi har som gett oss ett niversum med liv så är det den enda verklighet vi har. Om naturkonstanterna varit annorlunda hade ett annat universum skapats och då hade verkligheten sett ut på ett annat sett, men fortfarande varit den enda verkligheten som gällt i det universumet.

  2. Christoffer skriver:

    Varför skulle premiss 1 respektive 2 vara ogiltiga av ”den enkla anledningen” att olika verkligheter inte kan existera samtidigt?

    Ingen av premisserna säger att det existerar flera olika verkligheter samtidigt.

  3. Roland Uhrberg skriver:

    Du tycks inte vilja förstå vad jag menar. Men om vi vänder på resonemanget och antar att universum bara kunnat skapats på ett sätt, dvs det sätt som faktiskt har skett på. Det kan ju finnas någon dold och för oss obekant egenskap hos materien som gör att det är på det viset. Enligt ditt resonemang, borde det ju då innebära att naturen är den enda verklighet som finns. Men vad hindrar att man har en tro på att verkligheten är större än naturen även i detta fall? Drivkraften för att med en lek med ord komma fram till att naturalismen är falsk grundar sig på en tro att det finns en transcendent värld. Och man vill inte stänga dörren till den världen för då stänger man även dörren till en transcendent Gud. Och då blir det viktigt att påstå att naturalismen är falsk.

  4. Christoffer Skogholt skriver:

    Ett förslag, undvik:

    a) starkt värdeladdade ord om texten
    b) eller om mina bevekelsegrunder

    försök istället att
    a) förstå resonemanget
    b) uttrycka ditt eget resonemang så klart som möjligt.

    Det här säger du:

    1. Antag att universum (av någon för oss dold anledning) bara kunde finnas på det sätt som det finns.
    2. Vad hindrar att man då kan säga att verkligheten är större än universum?

    Låt mig först säga något om hur du berättigar påstående 1.

    Du säger att det skulle kunna vara en ”dold egenskap hos materien” som gör att universum bara kan ha ”skapats” (ditt ord) på det sätt som det har skapats på.

    Problemet med detta är att du förutsätter existensen av en materia, som har vissa egenskaper, som sen ska ”bestämma” hurdant alla tänkbara universum kan vara.

    Bättre är att du förlägger denna nödvändighet i en metafysisk sfär. Materiens egenskaper är ju något som bara kan begränsa ett faktiskt universum, det universum i vilket materien existerar.

    Men låt oss säga att universum bara kunde vara på det sätt som det är.

    Då får du gå tillbaka till texten, där jag säger att det är just den, bland naturalister (och andra) vanliga uppfattningen att universum inte måste vara såsom det är, som är grunden för mitt argument.

    Om man däremot anser att universum både finns av nödvändighet, och dessutom måste vara som det är av nödvändighet – det vill säga har både sin ”att-het” och sin ”vad-het” av nödvändighet, så har man i praktiken en panteistisk ontologi.

    Universum existerar i så fall av nödvändighet, och uttömmer verklighetens alla möjligheter.

    Det är kanske möjligt att man ändå kan hävda att verkligheten är större än universum men i så fall får man använda något annat argument för det. Det här handlar inte om att säga att det här är det enda sättet att berättiga att verkligheten är större än universum.

    Det är skillnaden mellan följande två slutledningar (mitt argument först):

    ”om universum är hela verkligheten kan inte universum vara annorlunda än det är”
    ”universum kunde ha varit annorlunda än det är”
    ”alltså är universum inte hela verkligheten”

    det du säger är att man kan acceptera premiss 1 och 2 i följande slutledning:
    ”om universum är hela verkligheten kan inte universum vara annorlunda än det är”
    ”universum kan inte vara annorlunda än det är”
    utan att vara bunden till slutsatsen:
    ”universum är hela verkligheten”

    vilket är helt sant. Om vi tar det i logisk form så blir nämligen det första:

    ”om a så b” (a=universum är hela verkligheten; b=universum kan inte vara annorlunda än det är)
    ”icke-b”
    ”alltså icke-a”

    och detta är en giltig slutledning.

    Den du formulerar (och avvisar) är så här:
    ”om a så b” (a=universum är hela verkligheten b= universum kan inte vara annorlunda än det är)
    ”b” (universum kan inte vara annorlunda än det är)
    ”alltså a” (universum är hela verkligheten)

    vilket är en ogiltig slutledning. Men det gör inte den första slutledningen ogiltig.

    Därför har ditt påpekande att den andra slutledningen inte är logiskt giltig ingen bäring på den första.

  5. Roland Uhrberg skriver:

    Du ger mig några förslag : 1b) Bevekelsegrunder. Närhelst jag stöter på i mina ögon konstiga påståenden, så tycker jag det är högst relevant att försöka identifiera om de finns några speciella bevekelsegrunder för påståendet ifråga.
    2b) Uttryck ditt eget resonemang så klart som möjligt. Jag har försökt men tydligen misslyckats, gör ett nytt försök.
    Här borde man kunna tillämpa Ochhams princip: En mångfald skall inte antas utan nödvändighet . Eller, krångla inte till saker i onödan.
    För mig och de flesta andra tror jag att orden naturen och verkligheten betyder samma sak. Verkligheten är det som är verkligt dvs som kan uppfattas av våra sinnen och registreras av olika sofistikerade mätinstrument som människan konstruerat. Då blir det konstigt att säga: verkligheten är större än naturen. Vår kunskap om naturen och verkligheten har förändrats på ett genomgripande sätt de senaste 400 åren. Exempel på de senaste tillskotten till vår verklighet är neutriner, Higgs partikel och gravitationsvågor. Det som står på tur att införlivas i vår verklighet är väl mörk materia och mörk energi. Eller tillhör de redan vår verklighet eftersom de ger sig till känna på ett indirekt vis?
    Så den enkla och korta förklaringen i min värld är : naturen och verkligheten betyder samma sak, tror man sedan att det finns något annat som vi inte kan komma åt varken med våra sinnen eller registrera på annat sätt så är det just en tro och inget annat. Bevekelsegrunderna för denna tro kan se lite olika ut. En inte obetydlig del av svenska folket tror på spöken, andra går på seanser för att komma i kontakt med andevärlden och en del tror på en transcendent Gud. Alla troligen med lite olika bevekelsegrunder för sin tro.

  6. Christoffer Skogholt skriver:

    ”Verkligheten är det som är verkligt” – ja så långt är vi överens!

    Det du sen säger är att verkligheten är det som är empiriskt tillgängligt.

    Först: higgspartiklar, neutriner och gravitationsvågor har ju inte ”inträtt” i verkligheten; de har blivit upptäckbara (för oss). Menar du att det inte kan finnas något som inte är upptäckbart av oss?

    Det du i så fall säger är att verkligheten begränsas av vår kunskap, och vår kunskap begränsas av det som är empiriskt tillgängligt.

    Jag menar att vi inte får kunskap, ens om naturen, genom enbart sinnena. Du måste förstå det som sinnena ger dig, för att nå kunskap.

    Men eftersom kunskap handlar om förståelse, inte om ”rena sinnesintryck”, finns det heller inget som hindrar att du får kunskap om att naturen inte är hela verkligheten, om du möter ett argument för detta.

    Din kunskapsteori – att vår kunskap är begränsad till det sinnena säger oss – kan du ju inte erfara med hjälp av dina sinnen, eller med en enkel logisk deduktion ur det som sinnena ger dig. Det är en abstrakt teori. Den empiristiska kunskapsteorin är i det avseendet inte själv strikt ”empiristisk”. Den bygger implicit på att du har en bredare kunskapssyn.

  7. Roland Uhrberg skriver:

    Trevligt att vi är överens om något. Men jag förstår fortfarande inte vad du menar med naturen. När jag säger, att för mig är naturen och verkligheten identiska begrepp, så kommentera du inte det. Men uppenbarligen håller du inte med om det, eftersom du i slutsats 2 skriver att verkligheten är större än naturen.

    Jag påstår inte att Higgspartiklar, neutriner och gravitationsvågor har ”inträtt” i verkligheten. Jag skrev ”vår kunskap om naturen och verkligheten har förändrats…osv”.
    Jag menar inte att det inte kan finnas något som inte är upptäckbart av oss.

    För att ha kunskap om något skall man ha en övertygelse och den skall vara sann och empiriskt belagd.
    Därför begränsas vår kunskap av det som är empiriskt tillgängligt.
    Min uppfattning är att verkligheten, det som är verkligt begränsas av vår kunskap.
    Det innebär att verkligheten hela tiden förändras i och med att vår kunskap ökar.

    Du misstolkar det jag skrev, när du vill påskina att jag tror att man kan få kunskap enbart genom det våra sinnen säger oss. Det tror jag inte. Det finns otaliga experiment som visar att våra sinnen inte är att lita på.

    I ditt näst sista stycke säger du: eftersom kunskap handlar om förståelse finns inget hinder för att få kunskap om att naturen inte är hela verkligheten, om du möter ett argument för det.
    Men om kunskap handlar om en sanning som är empiriskt belagd då blir det väl svårare att visa att verkligheten är större än naturen?
    Och jag tycker det är något i grunden fel med det argument du använder. Vilket jag försökte illustrera med att säga att olika verkligheter inte kan existera samtidigt. Även om ingen av premisserna säger detta , så tycker jag ändå att det är den slutsats man kan dra av ditt resonemang: Det är möjligt att universum varit annorlunda, att därav dra slutsatsen att verkligheten i vårt universum är större än naturen är enligt min mening felaktigt.Händelser som är separerade i tid och rum kan väl ändå inte påverka varandra.

    Du skriver: Om det inte är nödvändigt att universum är så här som det är, så skulle det kunna vara annorlunda, och då, menar jag, kan inte universum vara hela verkligheten.

    Om man säger att naturen är allt som finns, har funnits ock kommer att finnas, så säger man att naturen är hela verkligheten, och den enda verkligheten. Det tycks följa därav att naturen inte kunde ha varit annorlunda.

    Som jag ser det finns det inget som stödjer något av dessa två påståenden.

  8. Christoffer Skogholt skriver:

    Hej!

    Du säger emot dig själv i ditt inlägg. Först säger du att Higgspartiklar inte har inträtt i verkligheten, utan enbart i vår kunskap.

    Sen säger du:

    ”Jag påstår inte att Higgspartiklar, neutriner och gravitationsvågor har ”inträtt” i verkligheten. Jag skrev ”vår kunskap om naturen och verkligheten har förändrats…osv”.
    Jag menar inte att det inte kan finnas något som inte är upptäckbart av oss.

    För att ha kunskap om något skall man ha en övertygelse och den skall vara sann och empiriskt belagd.

    Därför begränsas vår kunskap av det som är empiriskt tillgängligt.

    Min uppfattning är att verkligheten, det som är verkligt begränsas av vår kunskap.

    Det innebär att verkligheten hela tiden förändras i och med att vår kunskap ökar.”

    Så du säger först att det är skillnad på vår kunskap och på verkligheten och sen att verkligheten beror på vår (empiriskt belagda) kunskap.

    Sen säger du att du inte tror att det är våra sinnen som begränsar vår kunskap, fast samtidigt har du just sagt att vår kunskap begränsas av det som är empiriskt tillgängligt.

    Frågan är bara hur du har kommit fram till det? Det vill säga empirismens kunskapsteori. Den går ju inte att empiriskt belägga! Det handlar om ett abstrakt resonemang.

    Min poäng att kontrastera förståelse och sinneserfarenhet är att kunskap ALDRIG är rent empirisk. Det gäller i synnerhet en abstrakt kunskapsteori som empirism. Det finns inget empiriskt tillgängligt fenomen som skulle kunna bevisa empirismen som kunskapsteori.

    Sen till dina frågor i slutet.

    Förvirringen uppstår nog eftersom du liksom många andra naturalister är så vana att tänka verkligheten=naturen. Poängen med mitt inlägg är just att visa att det finns skäl (som vi ofta intuitivt accepterar) att tänka att naturen är en del av verkligheten och inte uttömmer verkligheten. Dessa skäl är intuitionen att universum kunde ha varit annorlunda än det är, vilket implicerar att det finns fler möjliga egenskaper än de som realiserats i vårt universum.

    Detta genom en distinktion mellan vad som är realiserat och möjligt i universum, respektive vad som utgör verklighetens möjligheter i stort. Naturens repertoar är mindre än verklighetens repertoar.

    Detta krävs också för att man ska kunna säga att det är möjligt med universa som har fler och/eller andra egenskaper än de vårt universum har. Om man säger detta, så har man också sagt att verkligheten har en större repertoar än vad vårt universum uppvisar.

    1. Om x kan ha fler/andra egenskaper än det har, så uttömmer inte x alla tänkbara egenskaper.

    2. Om universum kan ha fler/andra egenskaper än det har, så uttömmer inte universum alla tänkbara egenskaper.

    En ”tänkbar” egenskap, som exempelvis liv i ett universum som inte har något liv, har en annan ontologisk status än egenskaper som är omöjliga och faller utanför verkligheten. Det pekar för mig på att en begränsad verklighet (som inte uttömmer alla möjligheter) inte kan vara hela verkligheten.

    Om man säger att universum kunde ha haft fler egenskaper än det har, uttömmer inte universum alla verklighetens möjligheter och kan alltså inte, enligt mig, vara hela verkligheten.

    Du (och många andra naturalister) är så vana att tänka verkligheten=naturen att det blir förvirrande när någon gör en distinktion där emellan.

    Om intuitionen att universum inte uttömmer alla verklighetens möjligheter är korrekt så är dock slutsatsen, menar jag, att verkligheten inte är = naturen, eller annorlunda uttryckt: naturen uttömmer inte verklighetens alla möjligheter.

    Naturen utgör bara en del av verkligheten, om det är sant att det finns fler möjligheter än de som har realiserats i naturen.

    Och jag menar att det mesta tyder på att vårt begränsade universum inte har uttömt alla verklighetens möjligheter.

  9. Roland Uhrberg skriver:

    Det är inte meningsfullt att fortsätta denna dialog när du misstolkar och vantolkar det jag skriver. Det finns ingen motsägelse i det jag skrev, du har uppenbarligen inte noterat att jag skrev att sinnena inte är att lita på, till skillnad från empirisk kunskap. Istället för att hela tiden upprepa samma påstående i lite olika formuleringar borde du ägna mer kraft åt att definiera vad du menar med naturen. Du håller med om att verkligheten är det som är verkligt, men du påstår att verkligheten är större än naturen, i min värld betyder det då att det finns något som är verkligt men inte tillhör naturen. Låter inte det märkligt?
    På slutet talar du om intuitionen, jag tror det är en synnerligen dålig idé att ha den som grund i detta sammanhang.

  10. Christoffer Skogholt skriver:

    Jag citerar dig, och det är du som säger emot dig själv – explicit.

    Nej, det låter inte märkligt att verkligheten kan vara större än naturen – det är kanske det som din intuition säger dig.

    Även de uppgifter vi får genom instrument måste avläsas av våra sinnen; poängen är att både det som vi mäter och det vi direkt erfar är en del av empirin.

    Men varken genom det vi mäter och det vi direkt erfar kan vi belägga empirismen, som istället är resultatet av ett teoretiskt resonemang. Därför hamnar den i svårigheter då empirismen inte lever upp till sina egna krav.

    Filosofen John Leslie konstaterar att även utan ett kosmos hade det funnits möjligheter, och givet att möjligheter är verkliga så är verkligheten inte begränsad till naturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.